Jag har en tom helg framför mig....

UNDERBART!

Det är precis vad jag behöver, trippar på gränsen till total utmattning, har varit så mycket sista tiden och trött är jag...

Ska strax köra min (även han trötta) far till Ölklubben här i stan... Sen blir det nog en promenad innan jag orkar ta tag i det där med matlagning för kvällen... Orka, när solen lyser ute lixom?! Ne, då är frisk luft, sol och motion viktigare för ett gott välmående!

 Imorgon funderar jag på att låna min lilla gudson nån timma och ta med honom till lekparken innan jag ska ta en promenix med hans mor... För att sedan fortsätta min lugna tomma helg....

Den tomma tiden lär väl dock fyllas med plugg...  Tenta snart!

Av mitt eget gnäll.... Jag tröttnade helt enkelt på mig själv!

Som föregående inlägg så trist beskriver så är jag skittrött och allmänt jättestressad... Efter att ha skrivit det inlägget insåg jag att gnäll inte gör någon skillnad ( eller såklart jag visste det innan... )

Hursom så tog jag tag i saken och nu är lägenheten städad.... på bänken i köket står ett galler med nybakt bröd på nedkylning och tre matlådor med nyttig broccoli och squash-paj.... I hallen står en väska färdigpackad inför morgondagen då jag sover över hos L-M i örebro...

 Funderar på om jag skulle ta tag i projektet "Att få upp tavlor på bra platser" eller om jag ska plugga lite eller vänta på att K ska ringa och eventuellt ta en liten promenad såhär på kvällskvisten eller vänta in min kära pojkvän och bara mysa ihop mig med honom framför tv´n...

Vad jag än bestämmer mig för så kan jag göra det med gott samvete för nu har jag faktiskt varit lite duktig och effektiv!

Tankarna far i huvudet, det värker när de slår mot skallbenen där på insidan...

Tröttheten i kroppen är tung, kroppen väger, orkar inte använda den rätt, orkar inte slita på den eller ens träna upp den...

Jag är så trött.... Och jag har så mycket att göra...Så många borden och måsten och jag orkar inte.. är slut, är så trött att jag inte orkar någonting.

De säger att jag måste ta hand om mig, men när ska jag hinna det?

De säger att allt ordnar sig, mm.. visst har visst 200 spänn kvar till löning, och ne, det är ju inte det minsta stressande...

Borde plugga men huvudet vill inte ta in mer idag, borde städa, min lägenhet har grott igen fullkommligt...

Borde träna, inte så att fettvalkarna minskar kring midjan som det är nu...

Borde äta bra, men när finns det tid över till att laga mat?

Borde sova, men när ska jag då hinna plugga?

Borde umgås med vänner, men jag orkar inte... Är trött i huvudet när dagen lider mot kväll och lusten är inte där...

just nu orkar jag inte mer än bara det jag måste orka med för att inte livet ska gå käpprätt åt skogen....

men det är slutspurten nu, bara några futtiga veckor kvar och sen är det över... ja, nästan iaf... Då är det dax för nästa utmaning, men det blir bra...

Allt blir bra, bara man hinner med.... jag måste hinna med mitt liv....

I år ska jag göra nånting jag aldrig gjort förut!

jag ska fira påsk någonannanstans än hemma med min familj, brukar ha som vana att fira högtider med min älskade familj, två gånger har jag firat midsommar utan dem, ena när jag bodde på Island och andra när jag var i London...

Men denna gång är det av en ny anledning, nämligen pojkvän!

Vi åker imorgon söderut för att hälsa på hemma hos hans bror med fru och två barn, blir spännande, har aldrig träffat dem förut, men Ville säger att de är snälla så jag får väl lita på det! Har ju Ville med som tur är och det räcker för att det ska kännas tryggt och bra....

Hoppas alla bloggläsare får en trevlig påsk!

Det satsar jag på att ha! :)

Läste just lite i en blogg som skrivs av en tjej som är 15 år och väntar tvillingar! Imponerande! På sätt och vis fashineras jag av dessa unga föräldrar, framförallt de som verkligen vill ha barn och som faktiskt klarar av det. Jag tror dock att många 15 åringar inte är mogna för barn! Jag kan ju iof bara tala för mig själv, men inte hade jag varit mogen att ta hand om en unge när jag var 15 år, då hade jag fullt upp med mig själv och min tonårsångest.... Jag vet faktiskt inte om jag skulle vara redo för en unge nu heller...

Visst, är 25 år, min mamma hade 2 ungar när hon var lika gammal som jag är nu och det har ju gått bra! Och jag är färdigutbildad och kommer förhoppningsvis inte ha några större problem med att få jobb i livet (om inte besparingar inom vård och omsorg blir ännu hårdare), jag har en kalasfin karl på snart 30 år som oxå är färdigutbildad, förutsättningar till stöttning av familj och vänner, kompisar med barn o.s.v

Jag har väl i princip allt jag behöver för att kunna ge ett barn en bra barndom... Men ärligt, jag vet faktiskt inte om jag skulle palla allt det där med att vakna och mata mitt i nätterna, skämmas när ungen skriker på bussen eller bajsar på sig inne på nåt café... Eller känslan av att kroppen förändras, tänk om jag skulle bli en såndär fet mamma som aldrig har tid eller ork att träna *panik*... Men det värsta av allt och det som skrämmer mig mest; vetskapen om att jag tagit på mig ett livslångt ansvar....

Ne.... Jag är glad att jag inte fick tvillingar vid 15 års ålder och jag är livrädd för att få en unge nu, vid 25.... Kommer man någonsin att vara redo för barn? En klasskompis som är gravid nu sa en bra sak för några veckor sedan "Det är väl egentligen aldrig läge att skaffa barn.... " Och ne, så är det nog!

Mamma säger alltid att barnen inte alltid kommer när man vill att de ska komma utan de kommer när de vill komma...

kanske är det bara så att man får sänka garden, lär ju inte planera för barn än på ett tag, men kan ju inte vara konstant rädd för att bli mamma heller... För egentligen vill jag ju bli det.. Nån dag iaf!!!

jag blir så trött.... Idag har jag ont i halsen- IGEN!!!!

Jag har inte tid med detta, kanske är det just därför jag drar på mig precis allt, jag hinner ju aldrig vila upp mig.. Dagarna går i raketfart och timmarna är uppbokade i princip dygnet runt.. Att sova, det gör jag bara för att jag måste, inte för att jag har tid eller vill..

Speedad kan man kanske säga om hur det är att vara Malin just nu.. Försöker hinna med trevliga saker med, som att träffa  vänner, träna och gå promenader i det fina vårvädret... Men det är nästa omöjligt att få ihop allt och det är definitift omöjligt att få ihop allt utan att ha dåligt samvete för allt man unnar sig att göra..

Egentligen behöver nog kroppen vila, men när ska jag hinna?? Det blir en ond cirkel p.g.a brist på tid till återhämtning antar jag...

Idag är jag iaf ledig från praktiken, så nu blir det tvättning (var nog en månad sen sist, har 1 par rena trosor kvar!), plugg inför tenta samt sammanställning av seminarieuppgift, en promenad i solen och så hade jag ju gärna velat träna, får se hur det blir med den saken...

men Sålänge jag inte kommer igång med träningen så lär jag ju se ut som en strandad flodko, och det känns ju mindre upplyftande inför sommaren...

Inte känns det hälsosamt heller...

Men men...  Kommer en dag för allt, skiter i godiset nu iaf, alltid ett steg på väg!

Alltså det här med psykiatri, det är nog inte min grej... Dagarna går så helt otroligt långsamt på praktiken! Det är inte det att jag tycker illa om stället, det är bara det att det inte finns nåt att göra....

Och jag gillar att ha saker att göra, att bara sitta av tiden i livet... Ne, det passar faktiskt inte mig!

Om jag nu skulle hamna inom psykiatrin nångång i livet så skulle det bli på en akutpsykiatrisk mottagning eller möjligtvis på någon ätstörningsenhet...

Men rättspsyk, ne, det var nog enda gången!

men men... En vecka kvar sen är det dax för hemvård... Och sen blir det tenta och ny kurs igen... Sen är det visst tänkt att man ska vara sjuksköterska om mindre än 10 veckor....

Nu ska jag jogga ner till gymmet och träna lite snabbt innan det är dax för rättspsyk ikväll igen.... Weey... :P

Nu har jag och V varit tillsammans i 6 månader....

Konstigt hur tid kan kännas ibland... Ena sekunden känns det som 6 år och nästa som 6 veckor...

Men det känns bra, så bra så bra... Han är fin min Karl! :)