Längtar efter en famn som bara kan hålla mig just nu, vagga mig och säga att det kommer att bli bra... Det kommer att bli bra, har varit me om så pass mycket i livet att jag vet att det kommer att bli bra! Men visst är det tungt ibland...

Men det hör väl till? Det jag önskar är att jag kunde känna mig mer nöjd med mig själv, önskar att jag kunde sänka de krav jag ställer på mig själv, önskar att jag inte vore så förbannat fixerad vid att jag är tjock eller att de tagit nåt från min kropp som jag kanske egentligen ville ha kvar, eller att jag inte skriver alla rätt på tentorna (skulle fan kunna göra det, om jag bara pluggade nån gång ibland.. ) Men jag pluggar inte, för det enda jag gör är att tänker på -"why can't you just hold me" - varför var det tvunget att vara så dumt?! Och det enda jag gör är att fantisera om andra länder och äventyr och jag lägger 3-4 timmar på träning varje dag... Och plugga? Det gör jag inte.. Behöver nån som kan hålla om mig och säga: Var nöjd där du är, du duger, det kommer att bli bra! Du kommer att få se hela världen, så småningom! Du kommer att bli älskad och få älska igen.. Kanske skulle jag plugga då? Kanske skulle ja inte längta bort till äventyr som jag gör nu, kanske skulle ja inte dömma min kropp så hårt... Kanske!

Men så tänker ja på allt jag redan sett och upplevt trots att jag bara är 22 år.. Faktiskt! Har rest, jobbat i ett annat land,har varit sambo, pluggat jobbat, flyttat till nya städer,fattat fruktansvärda beslut och gått igenom kriser och saker som vissa aldrig kommer att få uppleva..
och nånstans där inne under yta av självkritik är jag faktiskt stolt.. För jag har klarat mig igenom så fruktansvärt mycket och jag har gjort det på egen hand.. För sanningen är att jag krälade botten av en brunn i åratal, full av ilska, sorg och självhat.. Och så en dag så bestämde jag mig bara för att vända det här, har aldrig velat leva som en död.. har alltid drömt och fantiserat om att leva livet fullt ut.. Så en dag tog jag bara sats och klättrade upp... det var fall tillbaka då och då och ibland trodde ja att ja nått botten igen o så blev jag rädd och som i panik så klättrade ja igen.. Och en dag hävde jag mig över kanten... Kan fortfarande sitta där på kantan av min brunn me ena foten på fast mark och den andra över djupet.. men tänker aldrig tappa balansen o falla ner där igen... Aldrig!

Och jag är stolt och faktiskt till och med glad att jag fått chansen att gå igenom det här, trots allt.. För livet blir lite mer värt när man varit där...
Och ibland ringer mamma för att säga att hon är så stolt över vilken fruktansvärd fighter hon fått till unge och hur stolt hon faktiskt är när jag testar och gör allt det jag vill.. Och det känns bra, det känns bra att hon följt hela vägen på det sätt hon gjort och jag kommer för evigt att stå i tacksamhetsskuld för det.. För ärligt så hade jag aldrig stått här idag om det inte vore för mamma och pappa... Och jag kan inte annat än erkänna att ja är stolt över min mamma o pappa för att de fått mig till den jag är idag... Vet att det inte var en enkel resa för dem heller... Men jag tror att de är rätt stolta när de får berätta för vänner o bekanta om mina upptåg... faktiskt!! och det är nog jag med egentligen! :)

Trots att ingen just nu -can hold me! får helt enkelt hålla fast själv, som jag brukar... :)

Nu undrar säkert ni som läser detta varför en 22 årig tjej sitter här och skriver en lördagmorgon kl sex... Jo, för jag kan inte sova... har legat vaken sen strax efter fyra och nu ger jag upp... tankarna bara mal och mal och mal och de maler sönder både hjärna och hjärta på mig..

Det är killar- Jag vågar inte lita på dem, börjar tvivla på om någon kommer att kunna älska mig och bara mig någonsin... Jag faller väldigt sällan för dem, och därför känns det så otroligt jobbigt att det alltid går åt helvete när jag gör det... Antingen är han otrogen, tycker att jag inte är värd honom eller så väljer han helt enkelt spriten eller nån fjortis framför mig... Hmm... man känner sig värdefull! Det sätter sig på självkänslan tillslut och jag vågar aldrig tro igen att jag är tillräckligt bra för nån... det vore för läskigt! sårar hellre mig själv med sådna tankar än låter killarna såra mig genom att bekräfta dem...

Sen är det plugget- Vill jag verkligen bli sjuksköterska? Verkar ju mycket roligare med psykologi eller juridik än att plugga till blöjbytare och sprutgivare... Kanske är det omtentnan som ja ska ha om ca 2 timmar som spökar i mig.. Får inte misslyckas igen...

Sen är det den här förbannade kroppen, tror jag blir tokig.. varför kan den inte se ut som jag vill att den ska se ut? Varför måste jag ha de här enroma låren och den där enorma rumpan? Vill inte se ut såhär, vill känna mig snygg och attraktiv ju... Vet att jag inte har en kropp som är gjord för att vara pinnsmal, men om jag inte vill se ut såhär då?? Vad gör man? Tänker helt enkelt trotsa mina biologiska anlag och banta bort även muskelmassa... för i sommar tänker inte jag skämmas i bikini... I sommar vill ja inte oroa mig för att det killarna bara ser är ett par enorma lår som tungt vandrar över stranden... Ne, så ska det inte vara... vet att jag är normalviktig, har ett bmi på typ 23.. men nu ska det ner till 21 och så är det bara.. Jag har bestämt mig- jag ska bli smal!

Kanske hör dessa saker ihop... kanske är det så att för att jag inte duger för killarna jag vill duga för så känner jag mig ännu fulare och fetare och det gör att jag inte vill vara jag... och kanske är det så att de två sakerna om kroppen och killarna tar upp så mycket av min tid att jag inte klarar skolan lika bra som jag önskar att jag gjorde..

Nu tror säkert alla som läser den här bloggen att jag är värsta neggo- tjejen som bara sitter hemma och är bitter.. så är det dock inte.. lever livet fullt ut för jämnan.. men ibland är det jobbigt! men det är en del av livet med.. och anledningen till att jag skriver denna blogg är för att jag behöver strukturera upp det som är jobbigt så att inte allt blir jobbigt!!


Så.. nu ska jag ta tag i det jobbiga... så nu ska jag ut på en promenad- för att jobba på kroppsproblemet..
Ikväll ska jag antagligen träffa en kille- i ett försök att inte dömma ut honom som samma skrot o korn som många andra... men måste ta risken att bli sårad för att finna kärleken, det är en del av spelets regler som min mamma sa igår när hon ringde och jag bara var ledsen över det orättvisa i livet...
Efter min promenad ska jag ta och skriva tentan- för gör ja den inte alls så finns ju inte heller ens chansen att jag klarar den... sen ska jag till gymmet- för jag ska jobba ännu mer på kroppen inför beach 07....

så... det är alltså dagens handlingsplan för att lösa livets bekymmer....

Och just nu längtar jag till exotiska klimat och spännande kulturer... Sverige är ju bara så otroligt biegt och trist den här tiden på året...

Igår rinde min syster... Från Halmstad, hörde att det var nåt som var jobbigt... Vi snackade lite allmänt o så kom det fram det ena efter det andra, lite jobbiga saker... för ung för allt, avstånd till familj o vänner, samboende, drömmar... o.s.v tänker inte lämna ut några specifika grejer!!

Men hon ringde till mig, just för att jag är storasyster... Just för att ja känt allt det där en gång, för att jag oxå gjort allting för snabbt... det kändes bra.. Kändes bra att jag faktiskt fick hjälpa henne lite, efterssom hon alltid har varit lite mer storesyster än jag... (jag brukar kallas för fjortisen där hemma trots att ja är 22 år!)så kändes det kul att få rollen på riktigt... :)

Men men... Peppade henne såklart," du har valt rätt, det går ju upp o ner!!" ja ni fattar...
Men så när jag la på så var min tanke... Herregud, hon har så rätt! Hon är bara 19 år (snart 20 iof).. Men 19 år, man är ju nästan barn fortfarande på nåt sätt! Minns att jag kände mig jättevuxen när jag var 19, idag inser ja att jag inte är vuxen än, men har hittat mig själv på ett helt annat plan än vad ja hade i den åldern! Det var som om man var säker på att man visste vad man ville, man var så exaltherad över att få fatta sina egna beslut att man inte ens kände efter vad som kändes bra egentligen.... Det har ju knappt gått ett år sen hon tog studenten, hon har massor att uppleva, jag förstår om hon vill resa i Afrika, jobba utomlands, festa och kn*lla runt o.s.v Nu är hon rätt mycket erfaren för sin ålder, hon har rest- mycket på egen hand, Hon har gjort de där crazy sakerna som hör tonåren och ungdomen till, hon har haft förhållanden och hon har bytt stad, jobbat o.s.v Men ändå... Det är väl de där åren efter gymnasiet man ska ha för sig själv, som ska vara där för att man ska uppleva saker och hitta sig själv! Tycker nästan att man borde införa Pojkvänsförbud mellan 18-20 år :P Just för att man ska få chansen att inte låsa sig.. Tjejer offrar gärna så mycket för kärleken, men det är kanske inte alltid värt det?! Det är så lätt att flytta för en kille, sluta träffa vänner, strunta i den där "leka av sig- perioden", glömma vad sina drömmar och anpassa sig efter hans ( särskilt om han är äldre och redan har sitt liv på G!) Och det är synd att det ska vara så, tyvärr är det nog rätt vanligt!! Jag har själv gjort liknande misstag och kommer nog aldrig att rekomendera någon att göra samma... Det verkar dömt att misslyckas för nästan alla.. tyvärr!!

Vill inte att min syster ska behöva tvivla på att hennes val är rätt... Men vem vet... det kanske de är eller så är de inte det.. Men det löser sig såklart! Och erfarenheten är självklart inte fel, men kanske kan det kännas som slöseri på tid í efterhand...?!

Jag önskar bara att alla förstod hur viktigt det är att få vara ung på egen hand också... Skulle vilja säga det till henne.. Sa det iof, dra till Afrika, är han ditt livs kärlek så väntar han såklart!! Och vill du vara på egen hand så får du kanske offra honom! Finns nog många som släppt sin livs kärlek för frihet och ungdom.. och i de flesta fall har det nog löst sig med det såsmåningom oxå!!