Flyter det på...

Känns det rättvist...

Har man det faktiskt förbannat bra..

Mår jag bra...

Njuter jag och känner jag

Att det är såhär livet ska vara.. :D

Jag strör pengar omkring mig som om de vore utan värde... Jag tror att de aldrig kommer att ta slut, eftersom de aldrig gjort det förut, varför skulle de göra det nu? När det kommer till ekonomiplanering så skulle jag nog egentligen passa med de som hamnar i lyxfällan typ... Dock har det inte gått så långt än... Men vem vet... Smått ångestframkallande är det iaf när man inser att man kastat bort nästan 2000 spänn på bara ett par dagar på saker man knappt minns... Då är det jobbigt! Tänker aldrig på att det är 30 dagar till nästa lön utan lever precis som om jag vore kung i baren...

Inser helt plötsligt att jag bara MÅSTE skärpa mig! Jag måste börja planera och jag måste börja laga billig mat hemma... Har inte råd att äta massa grönsaker, måste offra mig för korven, makaronerna och nudlarna... (Även om jag kommer gråta mig igenom denna period..)

Det som är mest pinsamt med hela situationen är att jag tänker: Måste ta o skaffa mig en kille som jag kan flytta ihop med, då skulle mina utgifter plötsligt i det närmsta halveras... Men har tyvärr inget vidare flyt på det planet och inser sakta men säkert att jag helt enkelt bara Måste växa upp och försöka inse pengars värde... :S

Ne, nu ska jag dränka denna ångest med en stor bit morotskaka.... Samt fundera lite över framtida ekonomisk planering! För sanningen är att det Krävs en omstrukturering här för att jag inte ska behöva hamna i nån dum situation snart.... Illa, illa... Det är tur att pappa fortfarande tror att jag är ansvarsfull iaf.... :S

När jag gjorde listan som visas i förra blogginlägget så stod det personlighetsdrag så funderade jag lite på vad jag själv har för personlighetsdrag  och det första som dök upp i mitt huvud var självklart SNÄLL... Hmm... Är jag snäll? Jag vet inte, är snäll mot de som förtjänar det, är nog rätt ödmjuk men rättvis.. Är det att vara snäll eller är det helt olika saker?! Jag menar, jag är inte typen som smörar runt för andra, är inte typen som sitter och ler och aldrig gör nåt galet... Gör sällan nåt taskigt (medvetet iaf) Sårar aldrig någon avsiktligt, håller hellre tyst...

Jag försöker alltid behandla människor ödmjukt med respekt men ändå bemöta dem rättvist... Visst kan man misslyckas.. Gör det ibland!

Sen dök nästa grej upp ESTETISK?! hmm, nog för att jag kan sjunga samt har ett öga för konst och inredning.. Men inte fan är jag estetisk... så det var ju bara att sudda...

MODIG?! Ja, det är jag nog... Har tvingat mig till den egenskapen genom att utmana mig själv på olika sätt... Och visst, bara att våga utsätta sig för de prövningarna tyder väl på att man är modig där inne i sig själv?!

ENSAM?! Ja, men det är väl fan ingen egenskap heller....

Men så ploppade det upp... Det mamma alltid säger att jag är och ju äldre jag blir och ju mer jag upplever av livet destå mer inser jag att hon har rätt : Jag är SJÄLVSTÄNDIG... Jag lever mitt liv precis enligt mina regler... Det fanns en tid när jag inte gjorde ett dugg utan att snegla på hur andra gjorde, väntade på andras godkännande blickar eller stod tyst bakom och bara drömde om att öppna mun eller ta steget fram... Men jag gör det nu.. PÅ gott och ont... Det är en egenskap som stärker mig men som ibland även krossar mig... Men jag Väntar inte in andras godkännande längre, har faktiskt inte tid med det... Det är mitt liv, har bara ett och vill hinna med så mycket som möjligt innan jag ger upp på det... Så jag gör det jag vill, jag söker utbildningar som verkar vettiga och som ger mig nåt, jag reser själv runt jorden om jag inte hittar nån som vill åka med, jag tar inte första bästa kille bara för att ha nån brevid mig, jag gör inte precis som alla andra.. Men jag skiter i vilket... Jag gör vad jag vill, hur mycket jag vill och jag skiter faktiskt i alla andra och hur de lever sina liv eller om de ser på mig när och hur jag lever mitt liv...

Visst har jag fler egenskaper än såhär, men det är väldigt svårt att sätta dem på sig själv på ett rättvist sätt.. För andra uppfattar mig utifrån och bara jag uppfattar mig inifrån eller nåt... Jag kan tycka att jag är envis medan nån annan tycker att jag ger upp för lätt... Jag kan tycka att jag är trevlig, nån annan uppfattar mig som dryg... jag kan tycka att jag bjuder på mig själv, nån annan uppfattar mig som egoistisk... Ja ni fattar... Vi har alla uppfattningar om oss själva och andra... Och det är förbannat svårt att sätta rättvisa egenskaper på sig själv och på andra... MMmm.... det var väl kvällens filosofi... eller nåt... Nu ska jag sova så jag hinner och orkar fixa massor imorgon, samt plugga och nolla i kärlekslandet...

Sitter och dricker te här nu (dagens frukost- har ingen matlust), har just varit ute på en promenad, kunde inte sova... Vaknade runt fem imorse och lyckades inte somna om så jag tog en promenad för att samla tankarna... Det är endel av dessa just nu... Funderade lite över livet.. Ovanligt! :P Funderade över hösten, den kändes verkligen i luften nu på morgonen.. Funderade på hur min höst ska se ut... Kom inte fram till nåt vettigt annat än att jag måste lösa det.. Idag helst!

Funderade och såg tillbaka på året som gått, det blev inte alls som jag tänkt mig, några låtar på mp3 som jag envisades lyssna på drog iväg mig på villospår, bland minnen där jag inte ska rota... Det blev inte som jag tänkte mig då och bra blev det nog inte heller egentligen... Det blev tomt, det blev besvikelse och tårar, det blev ett brustet hjärta, envist klängande i en tråd som aldrig skulle hålla för min vikt och nu är den avklippt för evigt...  Sommaren blev inte heller som tänkt, stora förväntningar på saker som ska ske, vänner som vill umgås, tid över till träning och plugg... Det blev inte så, det var inte så, det är aldrig så och jag lär mig aldrig...

Och nu är det höst och ingenting var som tänkt, allt blev ändrade planer och jag sitter och funderar vad meningen med det kan vara.. Finns det någon mening med allt som sker? Finns det nån gud som leder oss på rätt spår även om det innebär besvikelser i rader?  Jag är trött på det här nu... Är trött på att alltid kämpa för att saker ska bli bra och som jag vill och önskar, strävar jag efter för mycket? borde jag lägga ner, gifta mig med första bästa karl och ta jobb inom omsorgen eller på nån snabbköpskedja?  Borde jag stannat i Eskilstuna omedveten om vad världen har att erbjuda, för att slippa längta bort?  Jag vet inte.... Idag vet jag inte... Idag önskar jag att jag var 10 år igen, fick 30 kr i veckopeng, städade mitt rum på lördagar, gick i skolan mellan 8 och 14, tog ridlektioner på helgerna, förälskade mig i killar som jag inte ville gifta mig med men som var ett trevligt tidsfördriv att disskutera med vännerna och bodde hemma hos mamma och pappa.. I tryggheten, i värmen, med famnar alltid bredda att fånga när det inte blev så bra...

 Men men, inser att jag är vuxen, inser att livet nog egentligen aldrig varit enkelt och inser att det sannolikt inte kommer vara det heller... Så jag fortsätter kämpa mot det jag önskar uppnå... För det är inte värt att ge upp och sätta sig ner och bli bitter, det hjälper varken mig eller någon annan... Men men... Ibland tröttnar jag på kampen! Ibland tröttnar jag på att det inte blir som jag tänkt mig och att allt faktiskt inte egentligen blir bra ändå...

Dedikerad "någon" därute... "någon" som inte blev som jag tänkt mig och som inte blev bra, någon som gjorde ont och som inte gick att lösa....  

Some wounds get deeper with time
You don't feel it now
Til the need burns,
a knife turns
Your heart bleeds like mine

Herrregud, det finns ingen hejd på människors påhittighet... Vm i mustasch... Funderar på att starta ett eget vm.. Vad sägs om vm i kvällsmake up, vm i vaxning, vm i frigolitfigurering, vm i ölhävning (finns säkert iof) eller vad sägs om en alldeles kvinnlig gren i konkurrens med denna mustasch-tävling... Typ nåt i stil med "Vm i bröst" då skulle man kunna ha vm i mest hängiga, fastast eller snyggast skumpande bröst- Brösthoppning?!?! Kast med liten bh????!! Längdtutte?! Och för oss flickor med lite mer bröstlöshet så kan det säkert ordnas något liknande för baken... :P    Nedå, oseriösa förslag... men ärligt... Hur töntigt är det inte???!!! Men men, får väl ändå ta och presentera svensken som kom på fjärde plats samt gratulera!!! :)

http://www.aftonbladet.se/vasteras/article684126.ab

Inser efter att ha bläddrat omkring här bland bloggarna att det är väldigt mycket negativa känslor som det skrivs om..(vilket iof är bra, det sägs ju att det är nyttigt att skriva om det jobbiga)... Men så många därute som mår så dåligt, och det är så synd... Och så tänker jag, fan va sorgligt..

Men så kikar jag närmare på min egen blogg och inser rätt snart att jag är en av alla dem... En av dem som då och då rör sig i det där mörkret av tårar och ångest... Och jag kan inte hjälpa det, det är en del av mig, en naturlig del av mitt liv som jag alltid kämpar emot, som jag nästan alltid kämpar mig ur... Och varje gång jag når kanten och ser ljuset så inser jag att jag vuxit mig lite starkare... För jag ger inte upp, min vilja att uppleva livet är starkare än själva livslusten (hur konstigt det än må låta!!) Och jag önskar att alla därute som mår så dåligt hittar orsaken till varför och bestämmer sig för förändring och tar vara på den "fördel" de faktiskt får i livet senare när de tagit sig igenom det där mörka... För man ser ljuset så otroligt mycket klarare om man kämpat i mörkret... Så är det bara!! Kom ihåg det när det känns som värst!!

Det är alltid upp och ner...

Ena dagen är allt bra... eller ganska bra iaf... Det spelar liksom ingen roll...

Andra dagar då är allt skit... Idag är en sån dag...

Och det är verkligen himmel eller helvete... Det finns ingen jord i mitt liv...

Det finns ingenting mellan svart eller vitt i mitt känsloliv...

Det är fan jobbigt såhär...

Allt är upp o ner...

Det börjar gå upp för mig nu att livet är inte så jäkla mycket egentligen.... :P

Nedå, så illa är det faktiskt inte idag... Visst är det tungt, tomt i bröstet, lite tårar när vissa ämnen kommer på tal, lite ensamhet och längtan men inte så farligt...

Nånstans i mig vet jag att livet är rätt mycket...

Jag börjar inse fast jag inte velat tro det förut...

Att livet är en dans på rosor.... 

En fantastisk vals på vackra rosor, med vassa, vassa taggar att passa sig för.

Och jag hoppas nu bara att mina fötter, fyllda av taggar snart träffat alla...

Kanske fick just jag väldigt taggiga rosor att dansa på...

 Några taggar så väldigt långa, de går djupt in, andra så många små.. små.. sådär så att de nästan bara kliar och irriterar men ändå.. taggar...

Taggar som stör i min vals...

Men jag inser att jag slutat vara rädd för taggarna nu, inser att livet måste vara det som är över tåhöjd...

Det måste vara de starka benen som tar mig nästan vart jag vill, de armar som arbetar sig fram i mitt sökande, ett hjärta som älskar och en hjärna som tänker...

Där nere under allt det starka och fantastiska, där sitter taggarna, de som irriterar, svider och värker...

Och de gör ont, får mig att halta i valsen, hamna lite i otakt,  men fortfarande äger jag makten över resten... armar, ben, min hjärna och mitt hjärta...

Och jag måste fokusera högre, tänka på resten av kroppen, inte bara på de där onda fotsulorna...

Längtar ibland efter att få vila dem... Läka dem... Men vet att om jag stannar.... Då stannar allt...

Så dansen måste gå och på vägen får mitt hjärta och min hjärna jobba hårt och mina armar sliter och mina ben bär mig och mina ögon och öron hjälper mig att uppleva...

Uppleva det fantastiska med denna dans på rosor...