Hade en plan för denna blogg....Hade en tanke och en idé... Hade en känsla att gestalta! Men.... Den är som bortblåst!

Har skrivit om den 2, 3, 4 gånger och ger nu upp... Men nånstans i mig gror en liten känsla som jag skulle vilja kasta av mig... Fort och långt långt bort!

En liiiiten känsla som inte spelar någon roll

Ett litet agerande som inte är som det borde

En konfrontation jag inte vill ställas inför

Ett minne som en varningssignal, en förmåga att agera för fort...

En egenskap som kallas spontanitet som inte alltid är bra i kombination med egenskapen analytisk...

En rädsla... att inte våga... Riskera att bli sårad...

Aldrig mer, inte igen... Inte någonsin, inte för någon!

Åhhhh... Komplicerat!

Sova på detta och några rader i dagboken för stuktur...

Nu känns det som om vinden har vänt... Efter en liten svacka för några veckor sen med total omotivation inför det mesta så känns det som att jag är på G igen... :)

Hoppade på Sjuksköterskeprogrammet igår igen och det känns jättekul faktiskt, framförallt att vara tillbaka bland gamla vänner och bekanta är skönt. jag menar idrotten var jättekul och intressant, men jag orkade aldrig riktigt engagera mig i det sociala där, visste ju att det var en så kort och begränsad tid så... Men sen är det ju praktik som gällder denna termin, och Ja, det kommer att bli förbannat jobbigt och massor att göra Men det kommer bli kul och lärorikt! Har fått praktikplats på infektion vilket känns jättekul, mycket intressant där kan jag tänka mig och sedan på Urologen vilket känns lite blandat, jag menar det är en rätt tuff avdelning för en ung tjej att komma till tror jag, med alla män... Det lär ju bli en hel del katetersättande och omläggningar av prostatasår.... hehe, är ju lätt känsliga områden att gräva i, men å andra sidan så kommer man säkerligen att få lära sig mycket vårdkommunikation när man arbetar med dessa patienter och det känns bra! Mycket integritet och etik att tänka på!

Igår var jag och tränade oxå, helt fantastiskt underbart... Har glömt hur skönt det är och blev genast motiverad att träna massor, men nu har jag haft ett rätt lång uppehåll så ska börja på en lagom nivå med 3-4 pass/ vecka... Sen kan man ju utöka... :P Men 10-14 timmar i veckan tror jag att jag skippar nu... helt galet att jag tränade så mycket i våras egentigen :/

Som sagt, vinden har vänt... Vet inte om det var ioch med att solen kom ett par dagar eller om det var för att skolan drog igång och jag kommer tillbaka till mina Girls... :) Känns kul att det är så många från klassen som tog ett studieuppehåll förra terminen faktiskt, och framförallt att några nära vänner gjorde det iaf, känns lixom riktigt kul att vara tillbaka... :)

Alltså, har egentligen inte alls tid att skriva det här inlägget! Men jag gör det ändå, mest för att bli av med det!

Men.... Jag har det så förbannat bra egentligen, även om livet periodvis känns tråkigt och orättvist och ibland faktiskt alldeles meningslöst.... Så har jag det bra.... Faktiskt!

Jag menar, egentligen... Vad mer skulle jag kunna begära?!?! Jag har en underbar familj och föräldrar som ställer upp i vått och torrt på alla sätt och vis... De älskar mig förutsättningslöst och bevisar det om och om och om igen... Jag har en syster och en bror (saknar alltså ingendera! :P ) som är helt underbart fina människor som jag är en förbannat stolt storasyster till!

Jag har vänner, underbara vänner som jag kan prata med och skoja med och festa med, bo med, resa med, plugga med, skratta med, gråta med och bara sitta tyst och glo med!!!

Jag är inte dum i huvudet utan har inga som helst problem att ta mig dit jag vill här i livet bara jag bestämmer mig för det (vilket jag iof är sämre på) och det är ju bra med tanke på att jag är en person som vill rätt mycket här på jorden! Jag har egentligen massa bra egenskaper som jag bara ibland glömmer bort att se för att nånting annat står i vägen... Jag har en karriär på G, jag har kul, jag trivs oftast rätt bra med livet (även om det kanske inte alltid låter så i denna blogg!)  Och utöver det så har jag allt det där basala, en kropp som fungerar, mat på bordet, en skön säng att sova i, rent vatten i kranen, en fin lägenhet, pengar på kontot, frihet att säga vad jag tycker och tänker, möjligheter till studier och arbete....

Och ändå är det så förbannat lätt att klaga.... hur kommer det sig att man kan bli så förblindad inför sitt eget liv egentligen??  Jag har det ju förbannat bra!!!

Nu har jag skrivit om denna blogg typ 50 gånger... Börjar skriva om nåt som känns väsentligt, men så blir det för privat och så börjar jag om och så blir det för negativt och så börjar jag om och så blir det för mycket om någon och så blir det bara inge himla bra... :/  Behöver verkligen skriva av mig, men tror att detta för första gången på länge är fel forum för dessa funderingar som kretsar omkring mig just nu..... Kan inte klä in det i snygga formuleringar och liknelser och så ärlig tänker jag inte vara heller så att jag kastar ut allt som händer, sker o känns heller...

Men jag måste göra något åt mitt liv, måste ske en förändring, en positiv sådan...

Jobbar på det nu iaf, funderar på det, filar ideér och vänder verkligheten....

Så är man tillbaka i Örebro för en natt! En natt i sin underbart sköna säng, imorgon bär det av till Sälen för nyårsfirande och skidåkning nämligen!

Har varit hemma i Eskilstuna en vecka, var faktiskt mysigt, tycker om att vara hemma hos mamma o pappa och umgås lite me dem... Kom förra fredagen, flyttade nöjd o glad in i gästrummet (var ju hemma före syrran, då borde man ju få välja!) sov gott där 2 nätter, tills syrran i hennes kille kom hem o bråkade till sig det rummet och jag kastades som en liten vante ut på gästsängen i tv-rummet... Hmm.. vadå singeldiskriminering?? Svor högt på att nästa år kommer jag fan att ha nån med mig med! O då får de allt sova en på soffan o en i gästsängen!! Så det så!

Jag menar, bara för att jag råkar vara singel betyder väl inte det att jag tycker att det är roligare än dem att inte kunna stänga dörren om mig eller byta om inför öppna dörrar samt dela rummet med filmsugna personer??

Men men.. singeldiskriminering är en av grejerna som existerar i min familj!

Ett annat exempel på denna diskriminering infann sig när jag drog iväg på en dejt som kanske inte riktigt gick som jag önskat... Alla stod där i köket och nickade "vad var det ja sa, du vill för mycket, för fort... bla bla bla...." Jaså, va bra.. så det är bara därför jag varit singel i 3 år nu.. För att ja har så bråttom??  Ne, kände mig riktigt nertryckt där ett tag, men som tur är har jag en underbar liten bror som räddar mig och ger mig en stor varm kram och säger att "syrran, du behöver en kram... du får kramas med mig tills du hittar nån.." senare samma helg sa han " du behöver inte oroa dig, du är ju så fin, klart du kommer hitta nån... " Han är verkligen guld värd min älskade lillebror! :)

Herregud, nu låter det som att brorsan är guld o syrran är skit... så är det ju då inte.. syrran har sina guldiga sidor me ibland!! (kände mig tvungen att påpeka det!)

Hmmm... Sen var det det där med julefrid.. har inte riktigt förstått innebörden av det ordet... Jag känner mig så stressad över julen... jag menar.. jag kom fredag kväll, umgicks me nån lördag, handlade julklappar på lördagen, jobbade söndag och julafton, firade julafton, pluggade juldagen, umgicks me vänner juldagen, festade juldagen, var bakis annandagen, åkte iväg annandagen sov borta till den 27:e... kom hem och firade mamma sent samma dag, umgicks med folk den 28:e och uträttade ärenden, jobbade på kvällen och gick ut och drack för mycket på kvällen, idag låg jag bakis till kl 13 och sen drog mamma ner mig på stan, sen var det bara packa och här är jag nu... en vecka senare, fullspäckad av grejer.. och utvilad av julefriden?? -GLÖM DET!!! 

Och nu då??  Sex dagar i sälen, en dag hemma sen är det dax för skola igen... är det dethär som kallas livet?? När man inte hinner reflektera över allt som sker omkring sig... Lever man då?? När det ena avlöser det andra och det aldrig finns tid över för en dag i soffan eller en solig skogspromenad eller att träffa vänner i lugn och ro utan att ha en tid att passa när man måste avbryta??? Ne, längtar verkligen till sommaren nu, det är jobbigt att plugga för tillfället! Är trött på det, omotiverad och ointresserad! Men men... bara att bita ihop!! Kör på tills man träffar väggen o så resa sig och springa in i nästa vägg... fort ska det gå och blåslagen är jag nog den dag jag ligger i graven.. Men vafan, levt har jag gjort iaf....

Shit så jag svävade ut här nu då.. men det bjuder jag på!!!!

Gott nytt år alla!! :)

Ibland tror jag faktiskt på allvar att det är just så, så som man inte får tro....

Det där destruktiva, mörka hopplösa... Men ibland tror jag faktiskt att kärleken inte är till för alla... Har inget svar på varför... Har inget svar på varför vissa blir kära så enkelt och andra letar förgäves.. har inga svar på varför vissa blir uppvaktade från alla håll o kanter medan vissa får stå genomskinliga och se på... Jag har inga svar på varför kärlek inte skulle finnas för alla, har ingen förklaring på varför jag tror så, för jag VILL INTE tro det!!  Men nånstans inne, långt där inne i min osäkra lilla själ undrar jag om det nånsin kommer dyka upp någon som är som jag, som respekterar mig som mig och som älskar mig över allt annat på jorden.... Och av nån anledning så vågar jag inte tro det...

 Men hoppet, det lilla hoppet om att det faktiskt skulle kunna hända gör att jag kastar mitt hjärta på köttmarknaden igen, min kropp i köttdisken och låter folk inspektera och testa bytet... Tar en bit, smakar av och rynkar på näsan och väljer en annan delikatess.. tills det inte är något kvar av mig... 

Och jag tänker att jag tänker bli jägaren snart, eller rovdjuret som väljer sitt byte med omsorg och attakerar när det minst anar det... Då får jag vad jag vill ha och jag slipper ligga och smakas av som ett annat smakprov i väntan på den riktiga varan... Som en appetif, innan middagen... Jag vill vara efterrätten eller huvudrätten... jag vill vara en viktig del av det de väntar på....

Jag vill vara den del som är värd att vänta på, som är värd att säga: Jag älskar det här...

Och nu vill jag bara att du ringer....

Är det inte min tur att du ringer och säger: hej! Jag saknar dig och jag ser fram emot att träffa dig?!

Hur kan jag ta dig på allvar när du snackar så förbannat mycket? Ring nu, visa att du bryr dig, att jag är någon du saknar och väntar på... Blir tokig av den här ovissheten... :S Jag blir tokig av att tro och hoppas... jag blir tokig och livrädd när känslor uppstår, men närmar mig faran, attakerar för att inte bli attakerad först... Och jag orkar inte igen! Och jag svär varje gång det startar en tendens till känslor att det inte får bli kärlek och jag svär varje gång det börjar likna kärlek att aldrig någonsin älska igen... För kärlek gör ont... Kärlek betyder osäkerhet! Kärlek?! Finns det ens?! Eller är det bara det vi söker, hoppas och tror på för att livet ska få en innebörd och mening??  Ja vet faktiskt inte... Orkar inte flumma mer här ikväll heller faktiskt! Hoppas bara på att du ringer imorgon! 

Det finns fenomen i denna värld som jag kan bli tokig på...

• Att vissa människor kan stoppa i sig hur mycket mat och skit som helst utan att gå upp ett gram i vikt!
• När och om man får höra av sig till killar?? Eller om man måste vänta och se om de ringer och om de inte gör det så är slutsatsen att de är ointresserade?! Händer det aldrig att killar väntar på att vi ska visa intresse??
• Att killar alltid säger att de inte "bara är intresserade av sex"- fast det är så förbannat uppenbart...
• Att pengar alltid försvinner spårlöst från kontot av nån underlig anledning.. :P
• Att kläder krymper om de får hänga i garderoben för länge!
• Att killar kan säga att de tycker så mycket om det men sen verkar glömma det dan därpå?!
• Att hemgjord pizza är så förbannat mycket godare än köpt!
• Att mens överhuvudtaget existerar?! och att lite blod kan göra så förbannat ont...
• Att det kan vara så svårt att fokusera på att plugga...
• Att man så sällan tänker efter före..

Det har varit vinter i tre dagar nu! Mörkret ligger kompakt över sverige större delen av dygnet, visst kan doften av tändstickornas svavel och stearinljusen anses mysiga. Men jag saknar solens ljus!!

I tre dagar har snön klätt den hårda jorden, i tre dagar har vi pulsat genom snön, halkat över isar och hållit blicken stint riktad framför våra fötter....

Som ett skydd, som ett försvar... Som ett sätt att glömma omvärlden!

Vill inte möta din blick när jag möter dig där ute, vill inte att du ska se mig såhär, frusen, stel, trött, klädd som en fågelskrämma och michellingubbe... Vill inte att du ska se mig falla, halka, vill inte att du ska notera att det var just jag... Just jag, som varje år besegras av den, vintern... Som snubblar fram på den ojämna marken som halkar på de isiga fläckar den lämnar som spår....

Jag ligger i min säng för länge på morgonen bara för att slippa vinkla persiennerna och bli besviken över att det fortfarande, är blött, kallt, vitt, mörkt.... I min varma säng stannar jag för att minnas känslan av när den varma luften bäddar kring mig...  Ligger där under mina dubbla täcken och längtar efter den dag då ett lakan räcker för att värma mig...

Jag spenderar timmar av dagen i duschen och väntar och hoppas att min kropp ska tina, mjukas upp och kunna värma någon igen....

Och jag öppnar min garderob och inser att inte ens den är anpassad till denna tid på året... Tar fram bikinin, låter handen smeka  solklänningarna som hänger på rad, stoppar fötterna i sandalerna med de höga klackarna och längtar efter mig, så som jag ser mig själv, så som jag trivs...

Sen drar jag på mig ett par jeans, de sitter illa.. En varm bylsig ful tröja passerar spegeln och hajar till.. Är det jag?? Snömannen?? Monstret från de snöklädda bergen? Häxan i vinterland?? Rudolf med röda mulen? Nej nån måtta får det vara... Men ful känner jag mig!! Jaja, skiter i vilket så länge jag inte behöver frysa sönder min kropp...  Och så kängorna.. De förbannade jävla kängorna som ser ut som fartyg på fötterna, klumpiga är de och klumpigt tar man sig fram... Stel som om någon stelopererat höfterna på en, för att inte falla, halka, låta sig slås ner av vintern....

Öppnar dörren till skafferiet, längtar efter jordgubbar och melon... Lussebullarna ger mig halsbränna och mat vill jag inte ha... Vintermat, soppa, julskinka, gratänger, kött.... Uhh... passar inte min mage, den vill ha sallad... Kallt och fräsht...

Och varje år tar du liv.... I trafiken, snösportsolyckor, gamla som faller eller blir sjuka, någon som äter lite för mycket skinka och täpper igen blodkärlen med fettet, de som inte orkar bära det mörker du för med dig...

Och jag längtar efter att du ska passera igen... Och jag saknar värmen, nr jag sluter mina ögon far jag genom tanken till en solig strand vid ett turkosblått hav och jag pressar ögonlocken hårt samman, för att slippa inse sanningen... Att vintern är här nu, för att stanna ett bra tag framöver! Och jag kommer sakna sommaren, varje minut den är här!!