Om jag skulle kunna döda nån gång så är det innan klockan 8.00 på morgonen! Jag är verkligen ingen morgonmänniska och jag har ett fruktansvärt morgonhumör!

Det första jag tänkte när klockan ringde kvart över fem imorse var: NEEEEEEEEEEEEJ, inte nu, inte än.. det är inte värt det! Jag somnar om och skiter i den här dagen, det är inte värt det, det är inte värt att gå upp nu... Sen snoozar jag en stund till... Nästa tanke när klockan ringer igen är %¤#"(/"##@ skitmorgon...Kan man lådsas att man försovit sig på riktigt?  Men så inser jag att jag inte kan ligga kvar i sängen, hur mycket jag än vill... MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE... Livet består av måsten!!

 Och så sätter jag mig på sängkanten och tycker förbannat synd om mig själv, är nära att gråta en liten skvätt för eländet... Men istället blir jag förbannad på mig själv som är så ynklig! Tänker på kineserna som jobbar på risfälten från morgon till kväll, barnarbetarna i indien, munkarna som mediterar i tibet och de klagar inte... Men jag klagar fan! Men så slår mig tanken att de har ett bättre klimat så det är klart att de inte klagar.. 

Sen släpar jag mig ur sängen och fram till kaffebryggaren... ut i badrummet, kollar spegeln... Ett morgonmonster stirrar tillbaka på mig...

Katten slickar på smörkniven och får sota för det tusenfalt... Han gömmer sig bakom gardinen för morgonmonstret som fortsätter husera undet bitter tystnad! Huvudet värker på det stackars monstret....

Sen knallar monstret ut i världen.... Med svarta ögon och creed och takida i öronen (vilket inte direkt piggar på humöret)... När monstret passerar gatan tänker hon: Om jag blir påkörd nu så får jag fortsätta sova.... När monstret passerar järnvägen tänker hon: Om jag blir överkörd nu så får jag iaf fortsätta sova... Nån man glor lite överdrivet genom bilrutan på morgonmonstret och morgonmonstret är bra nära att slänga upp långfingret...

Sen kallar hon in på sjukhuset... Ler bittert mot arbetskollegor och vägrar visa bitterheten och irritationen som ligger under ytan och gnager.... Tre koppar kaffe senare efter frukost på förmiddagen vaknar morgonmonstret till och Malin visar sig på riktigt igen!

Det har inte slagit mig att folk faktiskt kan känna igen mig...  Låter ju skitlöjligt, men jag har faktiskt aldrig haft en tanke på att folk som jag inte känner vet vem jag är... Men jag blev väldigt påminnd om det igår när jag plötsligt fick ett medelande från en anonym användare på ett community där de frågade hur det gått för mig i FUM. O vem fan vet att jag sitter i fum tänkte jag?!!....  Jag svarade som det var att jag sitter med o så frågade jag såklart vem det var som frågade... Det visade sig att han känt igen mig från affischer som tydligen suttit runt om på skolan... Hmmm.... O jag som varit ute på praktik var såklart helt ovetandes om detta! Men antar att det är risken man tar när man är engagerad på nåt sätt, man kan inte hålla sig lika anonym... Men men... Lite scary faktiskt....

Att mitt liv skulle se ut såhär kunde jag väl egentligen aldrig riktigt drömma om... Att det kunde vara så bra, kännas så bra, innehålla just det jag behöver för att må bra.. Känns rätt overkligt... Som om det bara är en dröm, en dröm jag kommer vakna ur snart... Snabbt och smärtsamt... Men så inser jag att så är det inte.. Jag styrde livet hit, jag bestämde hur det skulle se ut och nu får jag betalt för det.. Och jag fortsätter att hålla hårt i rodret... Trodde aldrig att jag skulle erkänna det, men jag är fan rätt nöjd ned livet just nu!!! Så det så...

och nu ska jag däcka i min sköna varma säng...

Idag är en låg dag, ute lyser solen, i mig är det kaos.... Hormoner ut i fingertopparna och inget går som det borde! Hatar det! Men det var lotten man drog när man föddes som kvinna! Och det går väl an när man har tid att tillåta sig själv att vara lite låg och off en dag... Men när fan ska jag ha tid med det? just nu måste man ligga på topp dygnet runt! Jag menar 35 timmar på sjukhuset i veckan och på det massor och åter massor med skoltjaffs....  VART ÄR MITT LIV??? ÄR DET MITT LIV??

Jag vill inte, orkar inte idag, vill inte idag! Längtar efter lite ledighet! Längtar lite efter nån som kan avlasta lite, nån som har lagat mat när man kommer hem eller som kan ge en en stor varm kram när man behöver lite energi, eller lite pepp när man egentligen inte riktigt orkar mer pluggande på en dag... Nån som masserar lite tinningar och axlar... Nån som lyssnar på allt man har att prata om och berätta om så att man inte behöver bära allt själv och reflektera sig galen över allt man ser och upplever om dagarna...

Tror ja ska anställa en personlig assistent!

Jajemen.. Så är det!

Ibland tänker jag att det aldrig händer nåt i mitt liv och att jag aldrig kommer någonstans... men sanningen är att när jag vill, då kan jag gå hur långt som helst...

Hemma i mammas o pappas tv-rum i källaren hänger en affisch som avslöjar sanningen.... Nu minns jag inte exakt vad det står på engelska men det är nåt i stil med Ambitition- världen gör alltid rum för de som vet vart de är på väg...  Och det är väl så det är?! Varje dag när det känns motigt och tråkigt och som att livet står stilla så tänker jag på den där affischen...

 Egentligen är det ju bara så självklart, för om man bara sitter hemma i sin soffa, instängd från värden, utan direkta upplevelser eller motivation att resa sig, klagar på att det Aldrig händer nåt och att allt är så tråkigt och värdelöst, då kommer man inte längre än så heller... Men den dagen man reser sig ur den där soffan, bestämmer sig för att göra nånting, det är då världen öppnar sina dörrar... Jag menar; vill man finna vägarna så gör man ju det!

Så ni som sitter där ute och tycker att livet är orättvist för att det aldrig händer något i erat liv... Fundera på detta!  Nånstans så är det ju en själv som styr sitt eget liv, och det är bara man själv som kan bestämma hur man tänker ha det!!!  Så känns det orättvist så är det säkerligen många (inte alla såklart) gånger som det är du som behandlar dig själv orättvist genom att inte ta vara på livet!

-Tänk om jag kunde vara såhär smart varje dag... :P

Alltså just nu går det mesta åt rätt håll känns det som...

Ute börjar det bli ljust igen... Inne börjar jag vakna till liv.... Träningen går rätt bra, kroppen har redan börjat förändrats till det "mindre slappa" - det är fördelen med att ha en helt okej grundfysik, det går fort att komma i form igen... Dock är det väl X antal kilon kvar tills målet är nått, men som sagt, det går åt rätt håll för första gången på länge....

Även praktiken går åt rätt håll, det är kul, jag orkar med allt vad det innebär... Och det känns bra...

Tror att det är våren som gör det, för den kommer nu... :D

Det är sådna här dagar jag inser att jag behöver en kille i mitt liv... När datorn är död och jag inte fattar nånting, när cykeln har punka (jag  vet faktiskt inte hur man lagar en sån), när jag är stressad och varken orkar eller hinner laga mat, när jag behöver en famn att hämta energi ur, när jag drömmt mardrömmar och det känns läskigt att gå och lägga sig alleles ensam....

Ja,så är det... Hur kommer det sig egentligen att jag står utan en, var ju otaktiskt av mig?!  :P

Är det inte underligt hur fasligt fort livet försvinner iväg.... Och är det inte underligt hur det kan ta så tvära vändningar, från en period när inget händer till en period när allt sker samtidigt?!

Vissa perioder existerar ingenting som kan liknas vid en kris, vid andra perioder är det bara kris... Och vissa perioder finns ingenting att göra annat än att typ sortera kläderna i garderoben efter färg... Medans det sen kommer perioder när man är glad om man ens hinner tvätta en maskin...

Ne.. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta... tänk om det istället bara kunde vara lite lagom hela tiden istället... Kan man styra sånt själv?? Vore det tråkigt??

Äh jag vet inte... vet inte mycket jag inte ibland.. :P