=( Känner mig lite ensam... Lite som att det bara är jag, jag jag jag jag och inget annan att bry sig om än mitt mitt mitt mitt mitt..... Och vem bryr sig om det ändå lixom?! Ibland undrar jag om jag ens bryr mig själv....

Ibland, när jag drömmer mig bort till andra länder, andra sätt att leva, vara och uppleva livet.... Kanske skulle man hitta nåt i livet som känns otroligt meningsfullt?! Nån passion och dröm?! Jag vet vad som känns meningsfullt, men man kan inte hänga upp sig på kärlek... Kärlek förstör och förgör och lämnar ingenting kvar av trygghet och tillit... Och nånstans börjar jag undra om den ens existerar på riktigt... Eller handlar det bara om spel, tidsfördriv, sex, bekräftelse och ett behov av närhet?!  Lite prat, en dröm om samhörighet och hoppet om att det blir nåt seriöst?! Men vafan, det blir inget seriöst av nåt! O jag är så trött på att se på när alla frångår dessa oseriösa relationer och visar upp en fasad av ett "Vi" en union av nåt som alla andra står utanför... Som jag står utanför! Jag vill vara med, jag vill vara delaktig, jag vill oxå ha och dela nåt med någon.... Nåt som är på riktigt!

Jag är så jäkla nöjd nu, så tillfredställd, hela min kropp känns tillfreds...

Jag njuter av varje minut, sekund och får lätta ångestattacker när tanken på att det ska ta slut slår till... Jag vill inte att det ska ta slut!

Just precis, exakt sånthär underbart väder vill jag ha- ÅRET RUNT!! Jag vill inte ha en dag med skugga, regn, slask eller snö! Detta passar mig perfekt!

Jag är som gjord för det, min kropp trivs bäst i detta....

Sommaren är verkligen my type of shit!

" Är detta dödens väntrum?"

Den lilla damen jag just hjälpt tillbaka i sängen ser mig i ögonen och säger detta... Vad svarar man?! Hur gör man för att inte skoja bort det eller förneka att det faktiskt kan vara så... Det enda jag säger är: "känns det så?" damen suckar och jag håller hennes hand en stund och säger att vi får hoppas på att det inte ska vara så...

Jag vet inte om det var rätt av mig att säga så

Detta möte, denna mening satte spår i mig till funderingar och nånstans kom jag fram till att dödens väntrum egentligen är här och nu, hela tiden, livet är ju egentligen dödens väntrum. Det finns ingenting som säger att jag kommer leva tills jag är 90 år och ligga sjuk på en avdelning innan jag dör, det finns inga garantier för att jag kommer att vara frisk och vital tills jag blir riktigt gammal... Egentligen kan ju döden inträffa överallt på de mest bisarra sätt och situationer, man kan bli påkörd imorgon, krocka med bilen i helgen eller så sätter kroppen ett spår och utvecklar nån diagnos med en snabb utgång från livet.. Så egentligen, är vi inte alltid någonstans i dödens väntrum?

Det fashinerar mig att livet kunde ha sett helt annorlunda ut om man bara flyttar händelser en sekund eller två.

På midsommardagen skulle min bror med tåget till Sthlm och fick skjuts in till stan i god tid, väl på centralen ringde han och hade glömt sin mobil... Vad hade hänt om han inte hade glömt mobilen? Vad gör han utan mobilen? Han måste ha mobilen. Jag och min låssasmorbror tar tag i problemet och bestämmer oss för att köra ett race in till stan och försöka hinna lämna mobilen. Dock har mamma som skjutsat bror tagit med sig bilnycklarna till båda våra bilar och den stora står placerad längst ut, även min mosters bil står i vägen, så ett bilpusslande startar för att få ut bilen vi ska åka med... (3 minuter) Sen bär det av, fort går det, hela vägen fram tills vi hamnar bakom en cab som ironiskt nog har en registreringsskylt med texten " SMILE", regnet öser ner och han kör i 40 på 60 väg och vi kan inte köra om på grund av att i Eskilstuna finns inte en enda korsning utan bara rondeller -Överfuckinrallt... ( 2 minuter till) Jag blir knäpp på dem! Iof stör jag mig på örebros alla trafikljus med, men ändå... Hursom så kommer vi till stationen, tåget står fortfarande kvar och jag rusar ur bilen och springer som en galen längs med tåget för att se om bror gått på, han står dock och väntar på framsidan av stationshuset och när jag ropar lunkar han mot mig och tåget börjar rulla bakom mig... Det var 20 sekunder det hängde på... det var gubben som körde Smilebilen, det var mamma som tagit med sig båda bilnycklarna, det var rondellerna, det var att vi parkerade på fel ställe på station som avgjorde, om jag vågat slita tag i konduktören och sagt, ge mig 20 sekunder!!!... Och brorsan var in i sthlm förrns 4 timmar senare bara för det... Nog var det hans eget fel att han glömde mobilen och man får väl hoppas att han känner efter i fickorna en extra gång nästa gång.. Men ändå, att det är sådna små saker som kan vara avgörande...

Det kan gälla större saker, jag menar... Hur många gånger har man inte undkommit döden med en sekund när man susar över gatan med cykeln eller genom en korsning med bilen? Det är lixom slumpen, det handlar om små små beslut och händelser på vägen som gör att vi står just där vi står idag...  Är det bara jag som tycker att det är lite häftigt??!!

Önskar att jag ibland vore lite mer för att bara flyta med strömmen, göra vad som känns bra för stunden och inte alltid lyssna in andra... Att jag kunde ta saker lite mer lättsamt och inte alltid känna efter... jag menar.. till vilken nytta? Får jag får jag inte? Borde jag borde jag inte?! vad tycker han, vad tycker hon? tänk om, tänk om si tänk om så.....

Fan det borde ju bara vara att göra... göra vad man vill och njuta?!

Vem har egentligen rätt att döma mig för mina val i mitt liv?! Så länge det inte skadar någon annan?!

Japp... Har ett tålamod på minus noll, det är så i botten att jag skulle kunna sätta mig ner på arslet och gapa för att disken inte diskar sig själv... Katten fick sota för det när han välte ut min kaffemugg här på morgonen, jag ignorerar honom fortfarande av irritation!

Jag är så stressad och upptrissad, pallar inte att ta tag i nånting, vet inte vad jag ska börja med när det kommer till plugg,tentan är imorgon och jag känner att jag skulle behöva en vecka till med att plugga och jag vet inte vad jag ska sluta med när det kommer till mat, vet inte vart jag ska ha tid över till träning.. Och jag blir knäpp... idag ska jag simma på lunchen och träna spinning ikväll, måste verkligen, håller på att krypa ur mitt eget skinn av rastlöshet! Och det värsta är att jag är så trött på att hålla på med allt detta själv, ingen kommer och hjälper mig med disken, ingen lagar mat eller ens brer en macka till mig, ingen kan torka upp mitt kaffe som blandas med bittra tårar, ingen tröstar min katt när jag är arg på den och ingen ger mig en kram när jag mest av allt behöver det! Och ingen säger att jag är duktig som pluggar som en idiot och ingen annan än jag själv säger att imorgon när tentan är gjord så känns allt lite lättare... Och jag är så trött på att bara vara jag, alltid jag, jag är tråkig, jag vill inte vara själv! Man kan inte krama sig själv så att det gör nån skillnad! Jag behöver vara två just nu!

Egentligen kan ju livet vara rätt roligt och spännande! Om man varje morgon låssas som att man ser världen med nya ögon!¨Förstår att det låter döflummigt! Men om man bestämmer sig för att tänka att detta är första dagen i resten av mitt liv så behöver man inte tänka på att livet kan se ut idag så som det gjorde igår, för varje dag händer det ju egentligen nåt nytt, men sen är man oftast för inne i sin vardag för att upptäcka det! Men kanske sitter det en ny kassörska i stammisaffären, kanske väljer man att ta en annan väg hem från jobbet för att variera sig lite, kanske testar man en ny form av träning, träffar en vän man inte sett på länge, fikar på ett nytt kafé, letar fram en tröja man inte haft på länge, går in i en ny klädaffär eller duschar i vatten som inte är tempererat som det brukar... Och såna små förändringar, som man styr själv påverkar ju livet så att det händer nåt nytt och varje dag blir inte den andre lik! Så jag har iaf bestämt mig för att göra nåt nytt varje dag, om det så bara är att ta en annan väg till skolan eller köpa mellanmjölk istället för lättmjölk...  Jag kräver ju som sagt rätt stora förändringar för att anse att livet är lite roligt! Men för att klara av att inte bli så rastlös så tänker jag börja tänka såhär!

Och jag började idag! Startade dagen med en morgonpromenad i solskenet ( vilket iof kommer bli en ny rutin) och TRO DET ELLER EJ, men jag skippade min vanliga grötfrukost för nåt helt nytt... Jag gjorde nämligen äggröra och stekte lite bacon till!! Det ni, det har väl aldrig hänt förut! Men jag tänkte att jag äter min fett och protein-konsumption till frukost och så skakar jag mina shakar de andra måltiderna.. På så vis startar ju dagen gott och bra!! =) Och om dagen startar bra är ju chansen större att den fortsätter så med!  =)

Ibland tror jag att jag är en rätt negativ och missnöjd människa... Är egentligen aldrig helt nöjd, önskar ofta att jag vore en sån som en regnig händelselös dag kunde se meningen i den med! Som kunde se charmen i det trista gråa meningslösa och tråkiga, som kunde intala mig att saker som inte ger en effekt emotionellt ändå är viktiga... Men jag är inte en sån! Jag vill alltid ha mer, vill alltid ha nåt annat än det jag har och alltid ha nåt utöver det som är just här och nu!

Och just nu vill jag ha ledigt... En dag ledigt, utan dåligt samvete och ett berg med saker på nacken som borde göras och utföras, som borde pluggas och tas tag i... Och just nu vill jag ha pengar, jag vill ha pengar så jag har råd att shoppa massor, pengar så jag hade råd med allt jag vill göra nu, så som att köpa en Yamaha R6:a, ta Mc-kortet, resa jorden runt,fixa fallskärmscert, rädda nåt barn i tredje världen o.s.v...  Och just nu vill jag ha en kille, en kille som kan göra allt detta med mig, som är precis lika "tokig" som jag, som vill dyka, resa, åka Mc och uppleva livet fullt ut med mig, som vill leva varje minut fullt ut, har inte träffat en människa som vill ha det så än =O ... Jag kan inte förstå att människor bara kan vara så nöjda med ett liv där inget nytt händer... Jag är inte nöjd så, jag vill att det ska hända något nytt och spännande som ger mig en kick, varje dag.. Jag vill rädda ett liv, jag vill hoppa från ett vattenfall, jag vill vandra på en fjälltopp eller paddla kajak i en ström fors...  Och jag vill ha en familj att ta hand om, en man och barn, ett hus att sköta, trivas och älska i... Och så vill jag vara smal, ja minst 15 kg lättare vill jag vara och 4 nyanser brunare... Och just nu vill jag bara leva, leva utan ansvar och planer på saker som bara måste och borde göras...   Och jag stressas av allt i detta land, här vill jag för mycket, här måste jag prestera hela tiden och förgylla en grå vardag hela tiden, för att känna mig nöjd och tillfredställd...

Och ibland funderar jag på när jag är som lyckligast och jag kommer alltid fram till svaret: När jag lämnar Sverige och reser till solen och till länder där allt inte är så jävla perfekt som det är här... Där det inte bara handlar om måsten och borden och prestationer, där inte trafiken rör sig i perfekta pärlband på välbyggda vägar. I den del av världen där man inte proppas full med tv:s plastika ideal och serier om hur det perfekta livet borde se ut, där vi begraver oss i fruktansvärda händeler i brist på egna händelser, där media inte når mig på samma sätt, där inte Sofi Farman bestämmer vad som är inne och ute...

 Och jag undrar lite i hemlighet om jag inte egentingen borde varit född i ett annat land... Och min ärligaste önskan om livet vore nog faktiskt att bara köpa en enkel biljett till en vacker paradis ö, där solen skiner och jag kan bo i en bungalow, lära mig dyka bättre och kanske undervisa i det istället... träffa nån äventyrlig man och få några barn som kan manövrera både suftbrädor och syrgastuber utan problem... Som inte växer upp och frågar om tjejerna i Bigbrother, universitetsstudier, stora glassiga hollywoodhus, utan som nöjer sig och är lyckliga med havet och solen! För jag skulle nog vara det!  Frågan är om man skulle våga göra verkligehet utav det nångång?!