Nu går saker och ting mot sitt slut...

På sätt och vis känns det kul, spännande och skönt att det händer något nytt i livet, jag är ju en såndär rastlös människa som behöver förändringar i livet för att känna mig nöjd, behöver dem för att känna att jag gör något med mitt liv!

Det har gått 4 år sen jag drog från Eskilstuna till Island och Asien för att sedan hamna i Örebro för universitetsplugg... Nu lider utbildningen mot sitt slut, om ca 15 veckor ska jag vara färdig sjuksköterska och börja arbeta på BB...Fantastiskt bra jobb med tanke på att barnmorska är det slutgiltiga målet!

Om två veckor går flyttlasset tillbaka till Eskilstuna!  Jag vet inte riktigt vad jag känner inför det... Har ju alltid sett det som att jag flytt från den stan. Många jobbiga minnen därifrån och jag vet inte om jag egentligen gillat den, gillar inte attityden i staden eller stämmningen bland människor... Kankse är det jag som inbillar mig! Kanske platsade jag bara inte där! Kanske tyckte jag på den tiden så illa om mig själv att jag trodde att staden var orsaken till den känslan?!

Hursom så flyttade jag och svor att ALDRIG I MITT LIV ÅTERVÄNDA!

Nu är jag på gång! På gång in i ett nytt kapitel av livet kanske? Det är inte samma tjej som kommer tillbaka till staden som lämnade den en gång för fyra år sedan iaf... Visst finns det likheter, visst finns det egenskaper kvar!

Men aldrig mer kommer jag att låta mig stampas på av idioter och aldrig mer kommer jag att säga till mig själv att jag är värdelös!

Har kommit längre än så...

På fyra år har jag gått igenom allt som hänt, allt som påverkat, allt som format mig, allt som gjort så förbannat jävla skitont, alla som sårat mig har jag försökt förlåta, alla som varit vänner har jag försökt finna igen och ta vara på! Jag har haft min absolut jobbigaste period i livet under dessa år, men även min livs bästa... För det går visst upp och ner och fram och tillbaka...

Och nu ska jag hem igen, hem och testa om det håller! Om benen jag sprungit starka bort därifrån håller sig starka när jag kommer tillbaka med...

Kanske blir jag kvar, kanske flyr jag igen en dag...

Jag har ett bekymmer... Jag lider av åldersnojja!

Och det handlar inte om stress efter hus och barn eller nåt sånt, ingen biologisk klocka som tickar!

Det är bara det att jag blivit så fruktansvärt uppmärksam om att jag kan bli gammal och dö...

Jag kan bli gammal, gammal tant, gumma, kärring, pensionär, gammal, gammal gammal..... Och det ger mig total panik!

Tänk om jag blir gammal och ensam?!

Tänk om jag blir gammal och bitter?

Tänk om jag inte kan gråta när jag blir gammal?

Tänk om jag kommer att bli en tant med fruktansvärt fula skor?!

Tänk om jag blir en tant med myggnät med spets på i fönstren och laxrosa och röda pelagoner....

Tänk om jag får barn som inte vill komma och hälsa på mig?

Tänk om jag blir en sån som går med rollator på ica och som folk suckar bakom i kön när jag inte hittar pengarna... för att händerna inte lyder och ögonen inte riktigt kan skilja på en krona och en femma...

Tänk om ingen vill krama mig när jag blir gammal? Tänk om ingen vill hålla min hand... Bekräfta mig som människa!

Tänk om andra friska människor tycker att jag är äcklig för att min hud är rynkig och tunn... För att mina ben och mina händer är torra och nariga...

Tänk om nån sätter in mig på piller som jag blir svag i benen av och faller och bryter lårbenshalsen och ingen hittar mig och jag får dö där...

Tänk om jag inte gjorde det jag ville i livet och döden blir en lång utdragen process... En väntan på frihet, en väntan på att slippa lidande...

Tänk om jag inte vill dö, men att processen gör att jag inte heller klarar av att leva... Hur vore det livet?

Tänk om jag inte klarar av att gå på toaletten själv... Tänk om jag måse ha blöja igen?! Tänk om jag skulle bli tvungen att sitta med en gammal blöja med kiss och bajs i, timma efter timma... Lukta skit, känna mig som skit!

Jag vill inte bli gammal!
Kära gode gud, låt mig aldrig bli så gammal.....

Och kära gode gud, ta hand om tanten som alla suckar bakom när hon ska betala... Och snälla gud, gör nåt åt den fula designen på tantskor och förnya myggnäten med spets alla tanter har kvar i sina fönster...

Och låt det finnas bra människor som jobbar på boenden som verkligen förstår vikten av värdighet och värdigt liv...

Och gör nåt åt alla förslappade muskler så människor som vill klarar av att ta hand om sig själva....

Ålderdomen är orättvis, att bli gammal är att livet tas ifrån en, funktion efter funktion, tills man igen är lika sårbar och utlämnad som när man var spädbarn... Skillnaden är att det inte finns någon mamma där att trösta, mata och älska mig... För när jag blir gammal, då kanske jag blir ensam, ensam och utlämnad till främlingar som inte bryr sig om mig!!

Tänk om min mormor gråter? Tänk om din mormor gråter?

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka på det jag inte tänker på så ofta längre...

Nångång per dag passerar det genom mitt huvud, oftast stannar inte tanken länge utan den rätt o slätt passerar, det händer i situationer som egentligen är rätt vanliga, när jag ser en annan person, när det blåser hårt kring kinderna, när sminket ska på på morgonkanten...

Ibland slår dock känslan till, vissa dagar, och ett behov av att prata om det lite, att gråta lite, att sörja tiden och det som togs ifrån mig... Visst är såren små mot var de var från början, från att ha varit stora köttsår har det snarare blivit ett ärr med fortfarande känslig hud... Och ibland brister den lite när någonting skaver...  Och jag undrar ibland hur jag ska kunna prata om det, hur ska jag få det att bli nåt jag kan prata om utan att behöva väga mina ord och verka konstig? Hur pratar man om det utan att människor flyr?

Idag är en sån dag... Idag är en dag när jag vill sörja det, när jag vill prata om det och gråta över det...

Men varför??
Det kommer aldrig göra någon skillnad... Livet går vidare och ärren blir starkare för var dag som går....

Jag blir starkare för var dag som går.....

Fick just ett samtal.... De nya kattägarna vill inte ha katten, de har fullt upp med bebis och det kan jag iof förstå.. Stor omställning säkert... :)

Men nu kommer frågan.... Hur löser jag detta?

Anledningen till att jag ville bli av med katten var 2: det är för trångt för honom på mina 25 kvm... Och jag avskyr att pendla med honom och han avskyr att bli pendlad med...

Nu bor han hemma hos mor och far, men bara provisoriskt, en lösning är ett måste!

Har börjat kolla på lägenheter i Eskilstuna, har redan lämnat intresseanmälan på några faktiskt... I veckan ska jag kolla upp möjlighet att göra praktik i eskilstuna.. Om denna plan går i lås så är det som gäller en tidigare flytt än planerat till eskilstuna vad som gäller... Eller så kan mamma och pappa vänja sig med katten och ha honom ett halvår (betvivlar dock detta även om det vore det bästa.. ).. Ett annat alternativ är att jag hittar ett jävligt billigt boende i Eskilstuna, köper en bil och pendlar sista terminen... Nåt att fundera på är det iaf... Måste lösas på bästa sätt både för mig och för katten....

Igår när jag gick hem från träningen kom jag att tänka på hur det kändes när jag var ny i denna stad... Minns att jag tyckte att det var svårt att hitta på Campus, alla hus på studentgatan är ju likadana... Jag minns oxå att jag tyckte att kyrkogården som man går förbi på vägen till campus var jäkligt obehaglig.. Nu passerar jag den utan att tänka... Minns oxå känslan av att vara på ständigt besök och att inte se staden som "hemma".... Sen fick jag två hem...  Och nu har jag "hem" och "hem till hemstaden..."

När jag flyttade hit såg jag staden på ett annat sätt, allt var främmande och jag hittade ingenstans, upptäckte nya saker överallt och hela tiden.. hittade säkra spår och vägar till saker och ting.. många gånger säkerligen onödigt långa... Men ändå! Nu hittar ja..nästan överallt på den sida av stan som jag oftast befinner mig på iaf! :) Nu känner jag mig inte längre som en besökare, nu är jag hemma...

Och lagom när denna känsla på riktigt infunnit sig så är det nästan slut på det, har spenderat 3 år här om 2 månader och har ca 5 månader kvar efter det... Sen då?

Som det verkar nu så blir det "Hem"- saker och ting händer och förändras och det lutar åt att det är hem till hemstaden som gäller... Vad som kommer hända där vet jag inte... Det återstår att se... För bara någon månad sen så var det inte Eskilstuna som stod på planen, men som sagt... Saker och ting händer och det känns som att det faktiskt kan bli väldigt bra... OCH Intensivvårdsutbildningen och barnmorskeutbildningen finns där, eller ja i västerås... Fast på MDH.... O det är ju bra... för det är ju oxå en plan som ska tas tag i...

Igår hade vi en mysig tjejkväll hemma hos Carro med ost och vin... Mycket trevligt... Som vanligt blev det mycket prat om allt och ingenting, allt från oskuldsnack, relationsanalyser och minnen... Vi kom in på hur det var första terminen här i Örebro, det är snart 3 år sen...Helt galet fort har det gått.. Hursom så pratade vi om hur det var, både jag och J hade en rätt omtumlande start här i örebro.. Och nu inser jag att jag totalt förträngt den tiden av mitt liv,den är som ett svart hål.. och nånstans sa J " men visst är det som att tårarna tillslut tar slut, även om smärtan över minnena aldrig försvinner?!" och visst har hon rätt,alla tårar som fått rinna relaterat till allt som hände då har tagit slut... Jag kan prata om det som om det inte berörde mig, som om det vore nåt som hänt någon annan för miljoner år sen.. Ja vet inte om det är bra... Ett sätt att gå vidare? Eller ett tecken på att man faktiskt har gått vidare? Hursom så tycker jag att det är skönt att tårarna tagit slut.. Och det är skönt när vännerna säger att jag är tillbaka som den Malin jag är egentligen... Och så är det nog, jag är tillbaka som den Malin jag i grunden är och tårarna som runnit nästan hela mitt liv har tillslut torkat och jag är jag och jag mår bra så och jag behöver inte straffa och jaga mig själv för att känna mig förtjänt av livet...

 Och det är så jävla underbart!

En konsekvens av för mycket tid i soffan och sängen denna helg är att jag idag är såååå seg och trött... Skulle kunna somna sittandes här vid datorn... Borde plugga men sitter och analyserar om malen i pappas akvarie har fastnat under stenarna eller om han bara tagit sig en liten tupplur där... O så funderar ja på om fiskar ens sover? Och om de kan få epilepsianfall, för det var en fisk som skakade väldigt konstigt nyss... Nu har den stora äckliga malen flyttat på sig och hänger och tuggar på akvarieglaset med sin läskiga mun och det känns som om den ska äta sig igenom och krypa fram till mig ( ne, jag gillar inte malar... Och definitift inte i storleken ca. 20 cm stora... ) Gu va ja är trött... Orkar inte artikelmatriser idag... Men måste väl ta tag i det antar ja.. Måste, måste, måste.... Många måsten i skolan tycker ja... *GÄÄÄSP* Kanske skulle ta en dusch och brygga ytterligare en kanna kaffe... Känns som att det varit lite si o så med antalet sömntimmar denna helg faktiskt... Men det var det nog värt...

Ne, en dusch nu... *tar mig i kragen och samlar upp mig till duschning*

När jag var liten tyckte jag att mornar kunde vara mysiga... Det var mysigt att bli väckt av mamma, en puss i pannan och en varm kram... På med kläder och ner till frukosten som stod framdukad på bordet... Lite frusen, varm oboj och mackor... Sen brukade jag stå i hallen, värma mig på elementet och titta ut på gården medan mamma blåste håret och gjorde sig fin... Minns att det luktade på ett särskilt sätt när mamma blåste håret och det kändes tryggt och det kändes mysigt....

Nu finns det fan inget mysigt kvar med mornar, det är bara ångest när klockan ringer och det enda enda enda man vill i hela världen är att sova iaf en timma till... efter en stund är det bara att tvinga sig upp, då är klockan oftast för mycket för att man ska hinna ta en dusch så frusen och stel knallar man upp och gör det man måste innan det är dax att jaga iväg till jobbet för rapport och köra igenom avdelningens rutiner...

Och jag längtar tillbaka till skolan nu, då kan man få sova till 7.30 iaf vilket innebär att man är lite lite mer människa än som det är nu... Och jag bara funderar lite på Om det ska vara såhär hela livet sen??

Jaja, det är väl bara att palla sig iväg till jobbet nu antar ja...