Nu är det sådär tomt igen...

Det ekar här, det enda som finns här är jag

Det som är mitt

Inte en pryl här tillhör någon annan

eller jo, det ligger en blå klänning i tvättpåsen

den är lånad

Det är så tomt i mig nu

Ställer mig i duschen, försöker tänka på annat

Tränger bort tankarna

Tankarna jag inte får tänka

Känslorna jag inte får känna

Får inte, får inte, får inte...

Det är inte tillåtet..

Det är svagt

Det är förbannat ynkligt

Det är farligt

Så farligt, när sanningen kommer för nära...

Men....

Jag är så förbannat ensam just nu

Och ensamheten stinker ur varje por, det spelar ingen roll hur hårt jag skrubbar... Den vill inte ge med sig!

Jag längtar

Jag saknar

Annat sällskap än bara min egen förbannade stank

Längtar efter en mjuk varm kropp, inte min egen fläskiga kalla...

Längtar efter nån att älska, att älskas av, att älska mig igenom...

Åh, det är förbannat tomt här ikväll!!!

"Kärlek är människans största svaghet. Den kan suga musten ur en snabbare än någon annan sjukdom och det finns inget bot."

- Den lyckan den olyckan...

Den slog till me kraft som inte gick att motstå och allt vändes upp och ner och in och ut..

Jag vill! vad vill du?! säg att du vill!?!  och försvinn inte och älska mig och jag älskar dig blev det enda som spelade roll.  Och sjukdomen förändrar allt, allt får en ny innebörd och du blir en innebörd och jag vill vara din innebörd...

Börda?!

Var det vad jag var?

Var det vad min kärlek ska kallas?

Börda... för dig? för mig?!

Men hoppet? Känn efter, du kanske känner den? min kärlek...

"Kärlek är  det slutgiltiga uppgivandet av makt."

- Du får mig!!! Du får mig om du vill ha mig.. Jag ger mig själv till dig! Men du tar inte emot mig, du vill inte ha makten över mig?!

Var du inte så maktlysten som jag trodde?

Men så vaknar jag till, du har makten.. Du har all makt över känslan i mig som kallas älska, sårbarhet, lust, sorg, lycka och längtan...

Du styr det med järnhand och jag följer varje vink utan att någon av oss egentligen vet om det...

"När man älskar någon ger man den personen makt att åsamka den mest fasansfulla smärta och det finns inget man kan göra för att få honom eller henne  att sluta. Inte om man inte själv har full kontroll."

-  Jag tar tillbaka makten.. Och smärtan avtar.... Och jag har snart full kontroll...

Det gör så ont...

Svider och värker

Framkallar andningsstillestånd

och panikångest

Kärleken

det sägs att den ska vara så vacker, underbar o ren

Men den finns inte

Inte för mig

Vågar inte låta den äntra mitt liv igen

Orkar inte älska så att det gör ont

Orkar inte leva för obesvarad kärlek som gör ont

För kärlek gör ont

Oavsett hur den ser ut

den gör ont när jag älskar dig

den gör ont när du inte älskar mig

Det gör ont när någon älskar någon och jag ser

att ingen älskar mig, på det sättet

Och jag hatar det

Hatar alla kärlekspar som måste stoltsera om hur omtyckta de är

Hur älskade de är

Hur älskande de är

Jag vill oxå

Vågar inte, men vill

En jäkla bitterfitta är vad jag plötsligt förvandlats till

Och jag tycker inte om det

Men han vill inte ha mig... vem kommer vilja ha mig?

Vem kommer någonsin älska en människa som mig?

vill, vill, vill.... Behöver det, orkar inte ensamhet...

Är i behov av tvåsamhet

Ensamhet framkallar den värsta ångesten av dem alla....

Den som får en att inse att man är så fullkommligt utan värde för kärleken....

För den är svart... Hon vill inte att det ska vara så... men alla ser på henne med kravfyllda blickar.... och hon måste orkar mer, måste fortsätta kämpa, får inte ge upp...

på insidan för hon sin kamp, skyddar den från åskådarnas tomma blickar... Hennes kamp mot mörkret... men sorgen är  enorm, den tar sig in i varje por, den har bosatt sig i varje cell på henne och hon vet inte hur hon ska få det att lämna henne ifred... för hon håller inte för mer... Allt blir så fel, hon blir så fel och vill bara vara okej, vill inte var nåt speciellt eller fantastiskt... -jag vill bara vara okej, känna mig okej... må bra! tänker hon i hemlighet... säger hon mellan tårarna när ingen finns i närheten...

Hon hatar det där leendet, sminket, de fina orden om hur bra hon är och hur hon orkar leva och uppleva... Hatar att hon aldrig på riktigt kan falla samman... hatar att fasaden är så hård...

Men ibland flyr hon, bakom en fasad av fest och fylla, fyllor som spårar ur...  Då behöver hon inte vara perfekt, hon behöver inte tänka på allt när hon är full....  men när hon kommer tillbaka så är det så svårt, och det är inte värt nåt.. "jag är inte värd nåt, livet har förlorat sin mening..." tänker hon och gråter i sin nyinköpta klänning...  hon söker den, meningen,  söker nåt att stanna kvar för, nåt som är värt nåt, som är värt allt.....  

"Hatar det falska, som ni tror är jag..." Hon, hon som gjort allt, kännt allt, upplevt så mycket.... Hon som aldrig krossas av motgångarna, osårbar vandrar hon rakryggad.... men där inne, där ni inte ser... där krälar nån i stoft.... och undrar varför och om det ska vara så?? 

En fallen stjärnas kamp genom livet i mörkret... det kallar hon sig ibland, när hon vågar se på sig själv utifrån....

Han smeker hennes hår mjukt...

En rysning rör sig lätt över hennes ryggrad

Hon tycker om det

Det var länge sen någon rört henne på det viset

Så lätt, så med respekt, kanske till och med lite omtanke

Kanske lite kärlek

Kanske ser han igenom henne...

Hon låter håret falla ner över brösten, tittar ner

Kan inte möta hans blick...

Ser han tomrummet, hålrummet?

Det överfulla tomrummet som väntar på att fyllas, att tömmas....

Ser han bara hennes yta?

Den vinterbleka huden, revbenen som sticker ut, allt som är för slappt enligt henne... Allt som är hon - inte perfekt, felkonstruerat, vanställt...

Vad ser han?

Vad ser han när han ser henne?

Hon drar efter andan... Måste gömma sig...

Han får inte se... får inte komma för nära...

Får inte genomskåda allt....

Bakom den mjölkvita huden döljer sig ett svart ingenting...

Det får han inte veta...

Han får inte se tårarna, får ingen inblick i sårbarheten...

De blödande såren har gått honom förbi

Han rör vid hennes kind

Hon kastar av ett flyktigt leende... ett tomt flyktigt leende...

Förför honom, för att inte visa sig svag

Utnyttjad i tron om att det var det rätta

Att hon inte får vara mer än så... en yta, en kropp...

Ett överfullt tomrum, som väntar på att tömmas och fyllas....

Så sårbar och blödande under ytan....

Det kryper inpå.... När jag minst av allt behöver det, när jag minsta av allt orkar det...

Det svarta... som får mig att känna det som att jag ska svimma..

Luften tar slut..

Det snörper åt mina luftrör.... försöker kväva mig långsamt...

så jag får lida mer än nödvändigt..

Nån sa att man får vad man förtjänar.... Tack! säger ja...

Tack viskar jag...

Tacksamt lever jag med två ton på bröstet släpat efter mig i lera...

Kämpar... Tack!

Andas... ge mig luft...

Det sipprar in lite lite i lungorna... tack!

Tack!

Tack så jävla mycket...

För jakten... orkar inte jagas mer...

vill bara lägga mig ner, låta vikten släppa från bröstet, andas...

och vänta på bätte tider...

 Måste orka igenom det här...

En gång till.. alla gånger till....

tack! tack för utmaningen!!

Du är bara en illusion
eller en dröm...
En retsam dröm
om hur nära jag kan komma det perfekta
Du var så nära, där med din hand utsträckt mot mig
bara en armlängd ifrån mig
Jag tvekar, har blivit sårad och lurad förut
Samlar mod... måste våga satsa...
Jag sträcker ut min hand i hopp om att du ska ta den
Då drar undan din hand
Och jag står här igen
Tomhänt, misslyckad
Utan dig...
Och jag tänker att jag förtjänar bättre än så
jag förtjänar äkta kärlek

Jag måste också vara värd det...
Jag måste också ha ett värde...

Du erbjuder mig spänning och lekar
Lekar som gör ont...
Lekar med mitt hjärta, som du har
och jag vill ha...
jag vill ha det lilla jag kan få av dig...
Jag tar det lilla jag kan få av dig
Ler och lådsas vara nöjd med det...

Men sanningen är att jag vill ha mer
Vill ha ditt hjärta
så som du har mitt...
Önskade att jag kunde vunnit det
Men någon annan klev ur spelet som en segrare
och som vanligt står jag här igen...
Som den eviga förloraren...

Med min dröm om det perfekta ännu en gång passerande i en misslyckad revy...

Det perfekta är inte gjort för mig.. det perfekta är inte gjort för männsikor som misslyckas...

Vill kasta ankare där
har funnit den plats jag vill vila på i stormen
Du får mig att känna mig trygg
Vill stanna här
en trygg hamn
en trygg famn
så nära dig
Där jag känner ditt hjärta slå...