Ibland kommer det smygandes

Osäkerheten, rädslan, skräcken...

Skräcken för att det ska bli så som det blev med dig igen

Aldrig igen vill jag krypa ihop och slicka mina sår

Pussla och plåsta om mitt trasiga hjärta

Är så rädd för att ge igen

Så rädd för att bli sliten i stycken

Skräckslagen inför tanken att nån ska pina min kärlek och göra den obetydlig, så som du ovetandes gjorde

Osäker på om jag nånsin vågar

Osäker på om jag ens vill försöka

Osäker på varje komplimang, varje blick, varje tonläge i en röst

Blir arg, så förbannat arg när jag tänker på det

På de onödiga såren, den bortkastade tiden, energin du fick stjäla ifrån mig

Vill aldrig gå igenom det igen

Men jag vet ingen annan kärlek just nu

Vill uppleva, se, känna, älska och älskas igen...

Men vill inte uppleva följderna av det...

Och varje gång det drabbar mig blir jag lika förvånad

Över att gränsen mellan kärlek och smärta är så hårfin...

Och det skrämmer mig...

Gång på gång...

Blir så trött på mig själv, det finns dumma brudar...

Rikiga puckon, blåsta bimbos...

Sen finns det de dummare...

De som försätter sig i idiotsituationer

Sårar andra och ibland sig själva

Sen finns det sådna som ja, de dummaste

De som gör saker som bara slår tillbaka mot en själv

De som älskar så den enda det sårar är sig själv

De som jagar det som är omöjligt att nå

De som aldrig kommer godkänna situationen: Nöjd!

De som alltid sårar sig själva djupast

De som är så dumma som inte accepterar och älskar sig själva!!

*suck*

Förvirrad

Alltid full av drömmar

Alltid full av ideér

Alltid full av vilja och måsten

Alltid full av beslutsångest

Alltid full av tid som inte räcker till

Alltid full plånbok, men utan pengar

Alltid förvirrad i mitt liv...

Aldrig nöjd

Aldrig tillfredställd med vad som erbjuds

Aldrig så förvirrad som typ jämt

Alltid så full av tankar o känslor

Jag förvirrar mig själv...

Om och om och om igen...

Varför kan det aldrig vara enkelt?

Är det jag som ser till att det blir svårt?

Är det mina val?

Är det mina krav?

Åhhh... mitt huvud värker nu...

Förvirring mitt i ordningen av vardag...

Katten klampade runt här uppe på skrivbordet

La sin lilla tass över telefon

Ett nummer lagrat dök upp

Ett nummer utan svar

Ett nummet jag inte har hjärta att radera

Ett namn fyllt med minnen

Och det slår mig..

Du är inte här...

Du är inte hos mig längre

Du är inte anträffbar för mig

Och jag kommer på mig själv att minnas

minnas doften av dig

smaken av din mat

känslan av dina möbler,

mattan i ditt vardagsrum,

sorlet av ditt lilla akvarium...

Vad har hänt med det nu?

Minns den svarta fläcken i ditt badkar

Doften av dina rena sängkläder

Din röst och ditt skratt

Din kram och dina händer...

Du och allt du var för mig...

Det finns nu bara i mitt hjärta, i mitt minne...

Och jag saknar dig!

Du är som ett spöke nu

Genomskinlig, en skugga i mitt medvetande

Du är så närvarande

Varje steg jag tar

Varje minne som slår emot mig

Varje piller jag sväljer

Varje låt omvandlas till dig bakom mina trummhinnor

Men du är en skugga nu

En skugga av allt du var

Då- det enda i mitt medvetande

Du är fortfarande närvarande

Gör dig påminnd i mig

Men som en skugga som påminner mig om

Bortkastad tid

Bortkastad kärlek

Bortkastat liv...

Han tog hennes haka mjukt i sin hand.

Hon kände doften av honom och tårarna rann allt fortare, som pärlor.

Små pärlor av glas fångade han i sin hand, så sköra. Sköra som hennes hjärta.. Han samlade dem där, sparade dem, som om de vore av värde...

"Vad gråter du för?" frågade han mjukt, hon hörde omtanken i hans röst men hon visste att det inte spelade någon roll. Inget spelade någon roll längre. Det spelade ingen roll om han brydde sig, tyckte om eller kände ansvar för henne.  För han älskade henne inte.

"Vad det än är så kan det inte vara värt det.." försökte han.

Då såg hon upp, såg på honom med bedjande blick, bet ihop käkarna hårt och teg.

- För att du är ett sånt förbannat pucko som inte älskar mig, om du visste hur många tårar jag fällt för dig, skulle du förstå då? Förstå vad det är värt, vad du är värd för mig?- tänkte hon medans hon såg honom i ögonen och hoppades på att han inte skulle förstå sanningen.

Hon teg, lät sin hemlighet om hans värde stanna bakom slutna läppar.

Det är säkrast så.

Det gör minst ont så.

Jag vaknar upp igen

en dag som igår

Det har inte hänt nåt nytt

Det är tomt utan dig

Det gör lite ont utan dig

Riktigt ont faktiskt

Jag stannar under mitt täcke

I mörkret

I mörkret läker det

Såret efter dig

Jag tackar för minnena

även om de inte är de bästa

Tänker att jag måste lämna det

Skapa nya minnen

Där i mörkret under täcket

Där blir allt ett virrvarr

Av ord, bilder och känslor

Dig, och allt du var för mig

Jag funderar på hur du kände

Var jag viktigt då?

Är jag helt oviktig nu?

Det gör ont

Men i mörkret under mitt täcke

Där läker såren

Där absorberas tårarna

Där stannar minnena

Bilden är tagen av maddlur !! ;)

Du sticker in ditt smutsiga huvud

under min hud

sprattlar med tunna sköra ben

Din kropp är hård

Du fyller dig med mig

Mitt blod

Din blodsugande tjuv

Usch vad jag inte gillar fästingar idag...

Att man inte ens kan få rasta hunden i skogen utan att bli attackerad!

=(