Som en klump, felplacerad, som en dinosaurie i nutid...

En lögn man önskar lita på, men som man är smart nog att se igenom...

En omtanke som inte gör någon nytta annat än att framkalla panik...

En panik som inte kan beskrivas i ord, en panik att detta måste ske nu, nu, nu, nu... Det kan inte vänta.... Jag kan inte vänta!

Ett andetag, som för att samla de sista krafterna!

Nu...

Det är nu det gäller, nu eller aldrig...

Det är ett val!

Mitt val.... Att bli så! Att våga lita på det! Att våga låta omtanken omfamna och orka vänta... Vänta på ett resultat! Ett resultat som kräver tid!

Ett andetag.... För att starta på nytt!

Nu...

Ibland känns det bara så.....

Ibland önskar man mer än vad man får...

Ibland önskar man att kärlek vore något självklart...

Ibland räcker inte skrattet till, ibland räcker inte vänners vackra ord och varma kramar, ibland räcker ingenting...

Ibland känner man sig bara övergiven och ensamast i världen...

Otillräcklig!!

Hon blundade, kände efter...

Försökte minnas känslan, den där känslan som infann sig när hon var mindre... När hon som 14 åring såg Johan passera genom skolans café, en känsla av att falla, svimma, glömma bort att andas av åtrå... försökte minnas känslan av fjärilar i magen, att inte kunna sluta le och av att sväva på små rosa moln. Det var länge sen nu, mycket länge sen, för länge sen den känslan var besvarad....

Hon kramade kudden, ansikten passerade över hennes näthinnan... Slösade hon bort sig själv i jakten på den rätta?! Jagade hon nummer för bekräftelse?!

Minnen, erfarenheter, män och kärlek.... 

En kort stund kramade det till runt hennes hjärta, hon längtade nu, efter trygghet, en varm fast famn, att älska och att älskas tillbaka...

Rädslan var fortfarande stor, att såras är grymt och det hade skadat henne innan att visa sig sårbar, det hade skadat henne innan att försöka lita på någon.... Hade sveken skrämt henne från att känna? Skulle någon älska henne på riktigt någon gång? Skulle hon våga älska fullt ut igen? Skulle hon våga ge sig själv och sitt hjärta till någon igen?

Hon kramade kudden...

Suckade...

Hon levde nu, här och det som händer händer och det som inte händer klarar hon sig utan!! Jag fyller mitt liv ändå intalade hon sig...

Hon gick med nerböjt huvud mot huset, hon kunde urskilja ljuset från köksfönstret där framme... Hon drog luvan längre ner över ansiktet i ett försök att gömma sig från den råa kalla vintern.

Kylan bet i kinderna och läpparna sved. När hon var liten tjatade hennes mamma alltid om att hon inte skulle slicka på läpparna när det börjar bli vinter, men likväl glömmer hon det alltid... Hon borde ju lärt sig nu, av erfarenheten. Men vintern lär hon sig aldrig, lär sig aldrig förstå mörkret, kylan, bylsiga kläder och förfrusna tår...

Det var mörkt ute nu, det var alltid mörkt nu, det var som om dagen inte riktigt ville visa sig, hon kunde inte riktigt dra sig till minnes om när hon såg solen senast, kändes som evigheter sedan...

Hon saknade sommaren och värmen och hon förbannade vintern och landet hon fötts i, hon förbannade sig själv för att hon inte skulle ha råd att köpa en ny vinterjacka i år och hon förbannade sig själv för allt var precis så som hon inte ville ha det i sitt liv just nu... Förbannade röran, förbannade energibristen och hans ord.. orden som skurit som knivar i hennes hjärta.

Hon gick argt den snöklädda grusvägen hem mot föräldrarnas hus, de hade plogat, men det låg redan ett lager nysnö på marken... Hur kunde det bli såhär? Det var inte planen, det hade aldrig slagit henne att hon som vuxen skulle flytta tillbaka till sitt flickrum för att någon slutade älska henne och för att hon inte klarade av att älska sig själv...

Vinterns kalla hand svepte över henne i mörkret, det blåste en kall vind genom jackan och hon rös... Plötsligt gav marken vika och hon föll handlöst mot den frusna marken. Hon landade på magen och kravlade sig klumpigt över på rygg och tänkte att hon nog slagit sig illa.  Men ingenstans gjorde det ont. Ingenstans där hon kunde peka och säga : Plåstra om mig här, det blöder! Men innan hon visste ordet av grät hon... Inte för att det gjorde ont utan för att chocken skakade liv i hennes sinne igen. Väckte en känsla efter all tomhet och meningslöshet. Sorg!  Tårarna strömmade varma ner mot hennes hårfäste, det sved i skinnet och irriterade henne när de rann ner i öronen. Hon grät högt ut i mörkret, hon tyckte sig urskilja ekot av gråten mellan träden, hon konstaterade att gråt har en egen smak...  Och i vinterkylan frös tårarna till is och mellan träden stannade gråten som ett evighetsläte... Och där i snön lämnade hon det bakom sig och gick vidare i livet... väntandes på våren och den nya kärleken...

Cause I can't make you love me
if you don't
You can't make your heart feel
something it won't
Here in the dark
in these final hours
I will lay down my heart
And I'll feel the power
but you won't
No, you won't
Cause I can't make you love me
if you don't

I'll close my eyes
then I won't see
the love you don't feel
when you're holding me

//Bonnie Raitt

Ibland känns det som att det var en avlägsen berättelse

Något som inte hände mig

Långt från min verklighet idag

Men så nära för bara en sekund

Kastas tillbaka till känslan

Att det egentligen inte var svårare än så

Förstår nu

Att hoppet är det sista som överger människan...

Mig...

Och jag hoppades, bad och längtade

Efter du skulle älska mig

Vet inte ens om du såg det

Smärtan där inuti...

Inser att du sårade mig

Inser att jag tillät det, utan din vetskap

Idag träffade orden mig, enkla små ord

Det var inte svårare än så, inte då, inte nu...

Jag kan inte få dig att älska mig om ditt hjärta inte vill...

Har fortfarande svårt att förstå hur det kunde förinta mig så

Något så  simpelt...

Du hade bara behövt älska mig...

Bad inte om mer... för mig var det så enkelt, att bara ge dig mitt hjärta

Utan att tveka

Slet ut det

Stod med det utanför din dörr med det i min hand och bad dig ta det... Men du öppnade inte....

Du såg aldrig mina tårar

Visste du att jag fällde dem?

Förstod du nånsin att sorgen var du?

Och efterssom hoppet är det sista som överger människan

Så hoppas jag

Att aldrig behöva knacka på med mitt hjärta i min hand igen

För att bli avvisad...

För att få bekräftat att min kärlek var intet värt...

Det är över nu

och jag är så arg, så riktigt skitförbannad

På dig

PÅ MIG som är en sån idiot....

Hur kunde jag nånsin tro att nån skulle kunna vara så?

Hur kunde jag jaga så?

Hur kunde jag förnedra mig så för dig?

Är så trött nu

Min kropp är alldeles matt

Mina ögon är så trötta

Har gråtit ut dig nu

På riktigt

Andats ut varje partikel av dig

Med Hat, med vilja och avsky!

Den kärlek som fanns för dig

Den är borta

Och jag vet inte vad som fick dig att spela detta spel

Vet inte vad det var som fick mig att spela med

Hoppet?!

Önskan?

Viljan?

Kärlek?!

En kärlek som du spottade på...

Ur dina mjuka läppar som kysst mig ömmt

Spottar du nu tystnad och jag förstår

Jag var inget värt för dig

Ett spel

En kul grej

Ett dugligt ligg....

Har raderat dina nummer, ditt namn ur mitt liv

Borde gjort det för länge sen

Borde gjort det för ett år sen

Men du höll mitt hopp levande

Förförde mig

Och våldtog gång på gång mitt hjärta

Varför?

För att jag aldrig vågade säga sanningen?

För att jag kanske vågade säga min sanning, men inte höra din?

Och du har gjort mig skräckslagen

Du har gjort mig fet och ful

du har gjort mig till nåt jag aldrig ville vara

Du har gjort mig så rädd för kärleken

Kärleken till dig

Mig själv

Alla som älskat, älskar och kommer älska mig

Du får mig att tvivla på det...

 Jag hade hoppet kvar så länge att när jag grep efter de små halmstråna i din närhet slet du av mig både händer och armar...

Gjorde mig värdelös

Och jag kommer aldrig kunna förlåta dig för det!

Kommer aldrig förlåta dig för att du bestal mig på drömmen om kärlek....

Det är ett under att man faktiskt lever egentligen...

Efter all hjärtesorg borde hjärtat fått nog och slutat pumpa

Efter alla tankar borde hjärnan vara rätt utsliten

Efter alla tårar är det rätt faschinerande att jag fortfarande ser, om så lite suddigare än förut...

Efter alla timmar i starka gråt och ångestkramper är det konstigt att musklerna fortfarande håller mig upprätt...

Och det är konstigt att man efter varje smäll ändå kastar sig rätt på nya... Nästan letar efter dem, hoppar på och faller till marken som en liten vante... Att kärlek kan vara en sån kraft är rätt otroligt...

Jag skulle kunna gå genom det mesta för kärleken...

För trots att den efter varje misslyckande dödar en liten bit av en själv så vill man ändå hitta den igen, i hopp om att laga det bortslitna sen förut...

Dåliga tecken

När det inte känns bra

När man känner sig tung och trött i kroppen

Dåliga tecken

att inte orka allt man vill

När kroppen inte riktigt räcker för prestationen

Dåliga tecken

När kroppen liknar mer en stoppkorv än nånting svarvat

När det inte går att knäppa byxorna

- Jepp, jag har drabbats av dåliga tecken... Mycket dåliga tecken...

Jag menar, jag vet att jag gått upp i vikt, men nu kan jag knappt knäppa byxorna längre och det är ett mycket mycket dåligt tecken...

Så nu finns det ingen återvändo, måste helt enkelt ta tag i det här för nån gång lovade jag mig själv att den storlek jag nu har på kläder är den största jag tillåts ha...  Så nu sitter jag här med min linfrö, bovete, havre och råggröt... Det smakar sådär, men är säkert väldans nyttigt... Det blir dagens enda kolhydratskälla (om man bortser från grönsaker o frukt då), o ja, det är nästan i klass med en stor godispåse, en chokladbit eller en portion pasta... :P  Men men , det sägs ju att vill man vara fin får man lida pin och sanningen är väl att jag bara har mig själv att skylla för denna "plötsliga" viktökning... Jag menar jag vet det, jag har alltid varit lite mullig, lite rundad och formad och till viss del beror det såklart på anlag, men drar man över BMI 25 så är det faktiskt inte anlag längre, då är det en osund livsstil! Och nu ligger ja precis runt 25 och jag vet vad jag gör för fel... För godis är inte nyttigt, oregelbundna måltider är inte nyttigt, att träna alldeles för lite är inte nyttigt.. Men visst periodvis gör man sådna missar... Men jag vill inte bli tagen för att vara tjock så nu jäklar är det bara att jobba på! 

Jag ska bli nyttigare!!!!