Det krackelerar sakta.... Livet, jag...

Masken faller sönder

Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor

Skapar oro, ångest... Funderingar!

Jag försöker hålla ihop, vara stark

Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila

Tårarna, allt närmre hela tiden

Försöker le, vara trevlig, fungera

Men energin har tagit slut och jag vet inte hur jag fyller på

Vissa sår ska visst aldrig läka....

Orkar snart inte stå emot smärtan som vill ut

Vrålen som är instängda

Gråten som vill släppas fri

Det är bara en fråga om tid..

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer saker och när jag går igenom saker...

Nu är det dax igen, jag har gått ner mig totalt, känner mig riktigt under isen och vet inte alls hur jag ska ta mig upp, just nu känns det som att det enda jag har att leva för är min familj och min fina sambo, problemet är att han inte är hemma så mycket just nu utan reser mycket i jobb o.s.v

Jag känner mig ensam, jävligt ensam! Övergiven, ledsen vilsen och frustrerad.

Det känns som om jag sitter av mitt liv här, ett liv som bara ska genomföras inte som jag vill ha eller trivs med. Jag har slutat sminka mig, måste kunna gråta utan att det syns!

Förstår inte hur det ska gå, jag orkar inte. Ifrågasätter allt just nu, längtar tillbaka, längtar bort... Kan inte befinna mig i detta nu utan att få panik!

För tillfället gråter jag nästan dagligen, hjärtat krampar och jag med det...

Kan inte skrika längre, har blivit för gammal istället låter jag frustrationen äta upp mig innifrån.

Jag måste göra nåt, jag måste rycka upp mig... Frågan är bara hur! Vad är värt att satsa? Vad är värt att riskera? Oavsett så kan jag inte leva såhär...