Har en dålig dag idag... Har varit sjukskriven i typ 4 veckor...

Under dessa fyra veckor har jag gömt mig.. Det är nämligen så att mitt öga krånglar och ett krångligt öga är inget man gärna visar upp för allmänheten.  

Jag gömmer mig bakom en lugg, livrädd för att bli påkommen som ett freak...

Att nån ska se det fula, skadade, trasiga....

 Min hemlighet!

Jag drar mig för att gå ut bland folk, den första tiden gick jag inte ens till mataffären, den gränsen har jag spräckt, inser att jag inte mår bättre mentalt av att isolera mig helt...

Har varit på Öland med pojkvännen, hos hans familj, där blir inte ögat lika påtagligt...

Där är jag inte Malin "med ögat" på samma sätt som jag känner mig i denna stan, den där jävla Malin som jag hatar att vara...

Jag är mer än så, jag är inte ett öga och ögat ska inte få styra mitt liv längre, det fick det göra i alltför många år...

20 år, som satt rätt djupa sår i själen som skadat självbilden så till den grad att mina ben idag är sönderskurna...

 Men det pratar vi inte om!

Inte i min familj!

 Och jag hatar att ha detta fel i min familj, allt blir så fel...

Idag har min syster varit på mig om att jag är så negativ och att det inte syns o.s.v....  Mamma var nyss här och sa till mig att jag inte skulle vara ledsen och att det inte är så farligt...

Ne, det är inge farligt, inget kommer hända! Allt har redan hänt, det värsta har inträffat och detta är bara ett efterskalv...  Men ett efterskalv kan skaka värre än ett primärt skalv, just på grund av de skador och känslor det redan rört upp...

Och vem har rätt att ifrågasätta att jag är ledsen?

Det är ju inte du som är drabbad, ditt liv fortgår som om inget har hänt, det är inte dig folk har vänt sig på stan efter för att titta två gånger...

Det är mig! Det är jag!!!

Jag är duktig, jag sysselsätter mig och försöker vara positiv, men jag måste få ha dåliga dagar när jag väntar på att livet ska ta fart igen...

Och jag vågar ibland gå ut bland folk, dold bakom min lugg, men det är känslan, känslan att veta vad jag döljer bakom luggen, osäkerheten av hur luggen ligger och hur människor skulle reagera om de råkade få se det som döljs inunder den....

Och jag väntar, väntar på att livet ska rulla igen, på det sätt jag vill...

Så att jag kan slappna av bland folk, njuta av livet och bara vara...

Och...

Jag måste få sörja det jag förlorat ibland...

Jag måste få vara frustrerad och gråta och tycka att det är orättvist!

För det är så, det är orättvist och jag sörjer allt detta öga fått ta ifrån mig och mitt liv...

Jag måste få det, annars kvävs jag!

Jag måste få hata... Måste få drömma om ett annat liv... Måste få fantisera om en framtid som kommer... Måste få motivera mig till nya projekt även om jag just nu inte har lust att ta tag i den eftersom jag vet att avbrottet redan har ett datum i almenackan..

När vet jag dock inte än...

Och det kanske är dumt! Det är dumt att skjuta upp livet...

Men jag klarar faktiskt inte att leva på detta sätt varje dag med ett leende på läpparna...

Och idag är en sådan dag, en sådan dag när jag bara vill skrika och gråta och hata den där jävla virusinfektionen som fick förstöra mitt öga och mina möjligheter att leva som jag önskade, som fått sätta krokben under hela min barndom och som gjort att jag fått pausa mitt liv, gång på gång på gång på gång... som fått mig att våga hoppas igen och igen och sedan slitit hoppet ur händerna för att låta mig börja våga och satsa och såsmåningom våga hoppas igen.... Som fått mig att ifrågasätta mig själv så otroligt många gånger...

Så säg inte åt mig att jag inte ska få vara ledsen!

Jag är ledsen idag....

Men jag kanske inte är ledsen imorgon....

Imorgon kanske jag orkar hoppas lite igen... Se över kanten, en framtid och en fortsättning när jag får ta tag i det jag vill och önskar ägna min energi åt i livet istället...

Varför ska jag inte få vara ledsen?

Du hade varit ledsen om det hänt dig!!!!

Ingen ska behöva ifrågasätta sorg efter förlust!

Varför ifrågasätts min sorg efter min förlust?

 

Josefin

10 augusti 2009 12:01

klart du har rätt att vara ledsen..man måste ju kunna få bearbeta på sitt eget sätt..men du Malin glöm inte bort att du ändå är mer än det sjuka...du är så mkt mer...du har fixat att plugga..det är strongt! skulle aldrig jag palla..jag sitter här "outbildad"..och jag har några fler år än dig på nacken!*gamla tanten*

http://ilonasmamma.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...