Ibland undrar jag hur man ska prioritera i livet...

Jag vill göra allt...

Jag vill flytta till Thailand och jobba som dykinstruktör, bo i nåt sunkigt kollektiv och bara njuta av solen....

Sen vill jag skita i allt som har med svenssonliv och bara ta mig pick och pack och dra till Afrika och hjälpa utsatta barn...

En annan del av mig skulle kunna flytta ut i skogen och driva någon form av ekologiskt jordbruk, klä mina barn i tygblöjor och ekologisk bomull...

En annan del funderar på det här med investeringar, bli lite tät, leva lite lyx och bara ha det bra...

Flytta till Kanada? Usa? Bahamas? Italien? Bort, iväg till någonting som inte är som Sverige....

O så finns den delen av mig som bara vill ha ett vanligt Svenssonliv, lagom med pengar, ett trevligt hus, några ungar och ett liv som mest rullar på...

Ibland önksar jag att livet var längre, eller iaf att man fick vara ung betydligt längre....

Hur prioirterar man när man vill så mycket???

Jag kunde inte sova inatt...

Jag visste inte hur jag skulle ligga, utan dig vid min sida...

Jag drömde inatt att du lämnade mig..

När jag vaknade, var du inte där!

Precis just så som du inte heller skulle vara..

Idag går det långsamt, fördriver tiden med telefon, träning, dator, promenader, plugg umgänge med vänner... Just så som planen var..

Men tiden står stilla, den kryper fram när du inte är hos mig..

Kom hem min älskling!

Jag saknar dig!

Jag har en endaste liten grej kvar på utbildningen...

Jag ska skriva en rapport på ca 3 sidor om kulturella möten under min VFU... Det var allt lättare sagt än gjort, har läst igenom rätt mycket av litteraturen, jag har mött en hel massa människor, både från min egen kultur och från andra kulturer, jag har förstått innebörden av begreppet mångfald och jag har 2 sidor kvar på denna rapport....

Men jag vet inte vad jag ska skriva...

Ska det vara så himla svårt att få ihop, bara detta lilla sista på utbildningen? När denna uppgift är färdig och inlämnad så jag jag ju i princip färdig sjuksköterska....

Det är det sista... Det sista jag pluggar på flera år....

Ska det vara så svårt att hitta motivation att slutföra det?!

Borde inte vara kan jag tycka rent spontant!

Men jo!

Ja, vad ska ja säga...

Typist svenskar.... hehe...

Jag älskar dig!

- Det är antagligen det största man kan säga till någon, möjligtvis att "Ja!" i kyrkan är lite större, men ni förstår säkert vad jag menar...

Jag är ingen människa som kastar med sådna ord...

Det finns många jag älskar, men få jag sagt det till...

Kanske för att jag är feg, rädd för att bli sårbar och i underläge...

För när man älskar är man sårbar som aldrig annars, man är aldrig så nära att bli sårad eller besviken som när man vågat erkänna att man älskar... 

Jag kommer aldrig att glömma första gången en kille sa att han älskade mig... Det var en upplevelse, något jag väntat på, något jag hade väldigt svårt att tro på, länge trots allt...

Jag kommer heller aldrig glömma den kvällen Min nuvarande älskling sa dessa stora ord... 

Det var som att världen stannade, jag hoppade till av förvåning, det kom och jag hade inte förväntat mig det... Inte just i då... Rakt ut, inte inlindat i något "jo, det var en sak jag har velat säga ett tag eller så... "

Utan öga mot öga efter en stunds tystnad... Tre stora ord, rakt ut i luften....

En stöt genom kroppen, en varm våg, tårar och ett "jag älskar ju dig med, jag har bara inte vågat säga det än... "   ...!!!

Så många gånger jag bitit mig i tungan för att inte säga orden för tidigt... För att inte säga orden innan jag verkligen menade dem!

För att orden bara skulle få växa inuti mig och bubbla ut som en sanning den dagen de var mogna för det...

Jag är glad att jag inte var först med att säga det, jag är glad för att vi båda väntade... Ibland undrar jag om det hade varit annorlunda om orden kastast ur munnen första månaden?!

Kanske?

Kanske hade inte orden varit lika ärliga då, kanske hade det mer handlat om attraktion eller trivsel och inte riktig kärlek?!

Jag vet inte...

Det enda jag vet är att jag inte kommer ta tillbaka det jag sagt, för när jag sagt de orden, då står jag för dem!

Jag är så jävla bra!

Skrev VG på tentan, utbildningens sista...

Nu är jag faktiskt bara 3 veckor från examen och hur sjukt är inte det?

Jag är bara några veckor från lön, yrkesroll och yrkestitel....

Och idag kom även mitt bankkkort, så nu behöver jag inte gnälla mer över det ekonomiska eländet längre! :)

Igår var jag med på min första förlossning och tro mig, jag fick mersmak!

Nu har jag sett typ alla delar av barnmorskans roll och jag blir mer och mer säker på vad det är jag vill göra!

Life rock´s today!

jag är så glad!!

Nu ska jag iväg och träna lite oxå... kanske unna sig något litet och fira att den sista tentan faktiskt är avklarad!!!

Ost o kex? Spicy hot? Godis?  God fruktsallad? Efterrätt?

Mötte pappa på gården när jag kom hem från träningen... (ja, för tillfället bor vi i samma hus!)

Med mig hade jag en liter mjölk, en Vanlig mjölk, som väldigt laktosintolerant frågade han lite försynt vad jag skulle göra med den, eller om det var pojkvännen som drack den...

Tänk vad enkelt det hade varit att bara hålla käft och behållt lite  värdighet, men jag är värdelöst dålig på att ljuga och kläckte såklart ur mig sanningen...

Den pinsamma jävla sanningen att jag än en gång är pank!

"Jag hade inte råd med laktosfrimjölk, hade bara 20 kr kvar o var tvungen att köpa lite pålägg med...."

Pappa sa ingenting.... Tror han skämms över mig!

Och Jag SKÄMMS över mig, så jävla dålig är jag som inte har några pengar kvar...

Nu vill jag helst bara lägga mig ner en stund och gråta för att det är så jävla pinsamt!!!! Jag hatar det här, jag hatar att vara student och inte jobba massa extra på fritiden...

JAG BARA HATAR DET!!!!!

Jävla snåla skit CSN, jag kommer ju att betala tillbaka lånen, varför kan jag inte få leva värdigt då?!

Nu ångrar jag bittert mina nya vårskor (som jag verkligen behövde), mina nya byxor och trosor (som jag oxå verkligen behövde), de två flaskorna med vin jag köpte i helgen för att mysa med karln ( de behövde jag inte) För att inte tala om den fina Gerberan som står på mitt köksbord och som ger mig lite vardagslyx.... De 789 kronorna hade jag behövt nu!!!

Jag har inte råd med vardagslyx, jag har fan inte ens råd med vardagsliv och jag har inte råd med hela trosor eller hela skor heller!

Men det kommer aldrig att gå in i min lilla lilla ärthjärna!!!

Haha... Det här är ju bara så j**la roligt! Finns en del två med för dem som är intresserade!

Vi är nog det folk i världen som klagar högst, men tänk så jävla bra vi har det egentligen!