Jag fick en flashback...

En bild och en känsla från min barndom infann sig... jag hade en bra barndom, hade turen att få växa upp i ett stort hus med "balsalar" i, i mina ögon var rummen enorma, visst var de stora, men balsalar skulle ja nog inte kalla det för idag... men när vi flyttade till mitt som jag ser det barndomshem skulle jag fylla 5 år och allt var större i mina ögon och det var sommar... det var en sådandär idyllisk svensk sommar så solen sken konstant...

Pappa renoverade dygnet runt och jag och min syster fann ro hos morfar och hans sambo på landet tills vi kunde flytta in i vårt nya fina hus... Ett hus som jag kom att älska, ett hus som jag grät så mycket att jag var tvungen att stanna bilen för att inte köra av vägen när jag lämnade det sista gången. Ett hus som det tog 2 år innan jag klarade av att passera det utan att börja gråta av saknad...

I det huset där jag kände varje gömma, varje prick i taket och varje fläck på väggarna... Mitt hem! Ett tryggt hem.. nästan alltid!

Jag minns mina sommrar där...

Minns hur jag vaknade av solen som sken in bakom och lite igenom rullgardinen, den fula gröna rullgardinen.. Hur jag smög mig ner på nedervåningen och tittade på tippen... det där sommarmorgonsprogrammet där man fick lära sig om sopsortering! Typisk svensk miljöhysteri i början på 90- talet då man trodde att hårspray var det farligaste för miljön...

Minns hur jag åt frukost på den solvarma altan, minns hur det varma träet kändes mot min solbruna mjuka barnhud... Och jag minns mamma i sin mintgröna morgonrock, med fruktansvärd morgonfrisyr läsandes tidningen på trappan...

Och jag minns känslan av att gunga....

Minns ni hur det kändes att gunga barfota, att sätta upp de små skitiga fötterna på det stora solvarma däcket och gunga?  eller när man satt ner och lät vinddraget som blev av farten när man gungade smeka över de solbrända fötterna? Och känslan av att hoppa från en gunga i fart och landa i gräset på bara fötter?

Och jag minns när jag cyklade omkull och skrapade knäna så illa att mamma varje morgon fick spola förbandet undet kranvattnet för att kunna lossa på kompressen som vätskat fast...

Och jag minns hur jag och min syster gjorde "varm choklad" utav kärrvatten och resterna av ett förmultnat träd... minns hur jag stack in mina händer i det ruttnande äppelträdet och plockade ut en näve svart jox...

Och jag minns lekstugan där vi lekte Madicken på taket och fikade och hoppade och låssades bryta benet, en kort stund låg vi kvar på marken med brutet ben innan vi klättrade upp och hoppade igen...  Och jag minns hur möblerna i lekstugan såg ut, hur de kändes och hur det luktade där inne, lite sand, lite fukt... Sen minns jag en sommar så den lilla stugan ockuperades av fruktade djur...... Getingar!

Ett stort vitt bo, som en glödlampa mitt i taket! och vi fick inte leka där förräns pappa kommit hem från jobbet och plockat bort det...

Och jag minns när vi byggde kojor i skogen, för att inte tala om den fina trädkojan som pappa sedan hjälpte till att fästa upp i en björk bakom ladugården.. Kojan som blev en fristad... Min fristad och en anledning för mina vänner att komma hem till mig och leka...

 Jag minns cykelturer runt i vilstaspåret, jag minns Systers soliga födelsedagar då vi fick äta jordgubbstårta i trädgården... jag minns pappas tokiga upptåg och ständiga idiotiska skador, som den gången då han snitta upp handen med en kniv och vägrade gå till doktorn, eller när han körde gräsklipparen upp för en dikeskant och voltade med den bakåt eller när han fastnade med tummen i en förlängbar stege och kastade sig bakåt med stegen över sig för att komma loss.. och jag minns hur rädd jag var för att han skulle göra dö... Men han reste sig alltid!!!

Och jag minns hur det kändes att sitta ihopkrupen intill mammas varma kropp sena sommarkvällar när föräldrarna hade besök, höra hennes röst vibrera genom hennes mage... och tryggheten av att få ligga så nära  och känslan av att vara så älskad...

Det är inte alltid man som storasyster får känna sig liten, men i mammas famn kände jag mig alltid liten och speciell...

Och jag minns allt med en värme i mitt hjärta och en önskan om att kunna få ge mina barn allt detta och lite till... Jag vill ge dem fantastiska minnen att se tillbaka på, att le åt, att stärkas av och att berätta om...  Jag vill ge dem balsalar att dansa i och gräsmattor att spela brännboll och fotboll på och jag vill plåstra om deras sköra små knän med kärlek och varsamhet och hålla dem och älska dem och få dem att tro att de är speciella...

Just på det sätt som mina föräldrar fick mig att tro, ett tag..

Tills jag blev tonåring...

men det är en annan historia!!!

 

maddlur

10 mars 2009 17:19

Åååå ett sådant härligt och fint inlägg!!! :) Visst är det väl härligt att minnas!

Kram på dig!

http://maddlur.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...