Om 27 veckor är jag färdig sjuksköterska, det är ganska så exakt 6 månader... Kan tyckas som lång tid... Men den kommer att få fort!

Det är dax att börja kika efter jobb... Känns ju mindre lägligt såhär i lågkunjuktur, men jag antar att människor kommer vara sjuka oavsett låg eller högkonjuktur så förhoppningsvis finns det något litet jobb att få...

Jag vill vara ute i god tid, vet på ett ungefär vad jag vill jobba med och i vilken miljö... Idag ringde jag personalansvarige för semestervikariat, hon sa att jag var tidig ute men att det var bra... Jag vet inte... En känsla jag får när jag ringer runt är att de vill ha sjuksköterskor med erfarenhet, vilket jag har full förståelse för, men alla måste ju vara nya någon gång.. Och det är många uppgifter och mycket ansvar i vårt jobb, vilket kan kräva en hel del introduktion, detta är såklart svårt att hinna med och säkerligen mycket kostsamt för landstinget, särskilt i semestertider... Men alla måste ju vara nya för att någon gång bli erfaran oxå... eller??

Att inse att man snart är klar känns ungefär som att hoppa utför ett stup, bara att hoppas på bra kollegor på ev. arbetsplats så man landar mjukt. Det känns faktiskt skitläskigt att ge sig ut på sjukhusen i rollen som sjuksköterska... Men det ska nog gå bra, har fått mycket beröm under den tid jag varit ute så måste väl tro att jag kan klara av jobbet iaf! Men tänk om jag inte fixar det? Tänk om jag blandar antibiotika fel och sätter på fel patient, eller ännu värre... en blodtransfusion... eller om jag är stressad och tappar tålamodet... eller om en patient är trög och jag inte vet hur jag ska bemöta det?  Usch, man kanske skulle stanna i skolbänken några år till... Det är tryggt och det innehåller ingen direkt obekväm arbetstid....

Men antar att det är dax nu, förr eller senare sinar möjligheten till studiemedel så... Får helt enkelt fixa detta! Det måste ju finnas personer som är bra mycket trögare än jag på många sätt o vis som fått ett jobb`??