Jaha, så var det dax igen... sjätte terminen här i örebro, åttonde på högskolan, 32:a terminstarten i mitt liv... Hur galet är inte det på en skala?! Hursom så är jag laddad... Är överladdad på energi, längtar efter att komma in i rutinerna igen,mogrgonpromenader, träning, plugg, fest, fika o mys med vännerna som kommer tillbaka till stan efter sommaren. Längtar efter att sitta i biblioteket och ha ångest över en kopp kaffe inför en kommande tenta, att disskutera allt nytt man kommer att läsa och göra, öppna nya block för nya kurser, köpa ny fin litteratur att fördjupa sig i och bara ladda inför att om ett år blir det ingen terminstart igen... För då är jag färdig (om ja inte bestämmer mig för att ja vill plugga ännu mer såklart -o det vore ju inte helt O-troligt)... Galet! =)

Får erkänna att jag är lite avundsjuk på alla nya som kommer och ska börja plugga, det är släpkärror överallt på campus fyllda med flyttkartonger tillhörande nya studenter... Och de har allt framför sig, nollning, nya vänner, studietiden och allt vad det innebär, de är antagligen helt vilsna och känner sig ensama och bortkommna i en ny stad.. men snart är de så inkörda som de kan bli och förhoppningsvis blir det de bästa åren de haft... Jag funderar nästan på om jag skulle starta nåt nytt i nån ny stad nästa höst, bara för att lixom...Jobba lockar inte mig som det är nu,även om jag verkligen gillar jobbet jag valt... :)

Jaja... det lär väl visa sig vad jag beslutar mig för... Nu ska jag klara av C-uppsatsen och några VK-kurser innan jul, sen kan man ju börja fundera på allvar... =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...