När jag var liten tyckte jag att mornar kunde vara mysiga... Det var mysigt att bli väckt av mamma, en puss i pannan och en varm kram... På med kläder och ner till frukosten som stod framdukad på bordet... Lite frusen, varm oboj och mackor... Sen brukade jag stå i hallen, värma mig på elementet och titta ut på gården medan mamma blåste håret och gjorde sig fin... Minns att det luktade på ett särskilt sätt när mamma blåste håret och det kändes tryggt och det kändes mysigt....

Nu finns det fan inget mysigt kvar med mornar, det är bara ångest när klockan ringer och det enda enda enda man vill i hela världen är att sova iaf en timma till... efter en stund är det bara att tvinga sig upp, då är klockan oftast för mycket för att man ska hinna ta en dusch så frusen och stel knallar man upp och gör det man måste innan det är dax att jaga iväg till jobbet för rapport och köra igenom avdelningens rutiner...

Och jag längtar tillbaka till skolan nu, då kan man få sova till 7.30 iaf vilket innebär att man är lite lite mer människa än som det är nu... Och jag bara funderar lite på Om det ska vara såhär hela livet sen??

Jaja, det är väl bara att palla sig iväg till jobbet nu antar ja...