" Är detta dödens väntrum?"

Den lilla damen jag just hjälpt tillbaka i sängen ser mig i ögonen och säger detta... Vad svarar man?! Hur gör man för att inte skoja bort det eller förneka att det faktiskt kan vara så... Det enda jag säger är: "känns det så?" damen suckar och jag håller hennes hand en stund och säger att vi får hoppas på att det inte ska vara så...

Jag vet inte om det var rätt av mig att säga så

Detta möte, denna mening satte spår i mig till funderingar och nånstans kom jag fram till att dödens väntrum egentligen är här och nu, hela tiden, livet är ju egentligen dödens väntrum. Det finns ingenting som säger att jag kommer leva tills jag är 90 år och ligga sjuk på en avdelning innan jag dör, det finns inga garantier för att jag kommer att vara frisk och vital tills jag blir riktigt gammal... Egentligen kan ju döden inträffa överallt på de mest bisarra sätt och situationer, man kan bli påkörd imorgon, krocka med bilen i helgen eller så sätter kroppen ett spår och utvecklar nån diagnos med en snabb utgång från livet.. Så egentligen, är vi inte alltid någonstans i dödens väntrum?