Detta kommer bli ett alldeles för ärligt inlägg, men jag måste skriva det... Måste för att reda ut det för mig själv, sätta ord på det och förstå...

Det handlar om mat, min fiende... Det handlar om en kamp fram och tillbaka som pågått i år... Det handlar om skam, det handlar om hemligheter och sånt man inte talar om, sånt som inte räknas som "normalt"....

Det handlar om en vikt som pendlar inom ett spektra på 20 kg... Det handlar om att inte hitta en balans, en vettig relation till något så otroligt naturligt.. Nämligen att äta!

För de flesta människor är äta nåt naturligt och normalt, nåt man gör utan att tänka och reflektera över det. Man äter i olika sammanhang, allt från sociala tillställningar, för att dämpa hungern, för att det är gott, för att det kan vara trevligt.. ja jag vet inte faktiskt, för för mig har det aldrig funkat så....

För mig är mat förknippat med ångest! När det är dax för sociala tillställningar med mat inblandat kommer mina ursäkter fram " jag hinner nog inte vara med och äta, men jag kan komma senare" eller " jag åt nyss, är inte så hungrig"... "nej tack, det är bra, är inte så sugen!" *leendet påklistrat*. Jag kan inte slappna av och äta bland folk ,jag vill inte att folk ska se mig äta, jag kan inte med det, jag vill inte att folk ska tro att jag är ett matvrak eller slasktratt. det finns måltider jag tvingats avbryta för att gömma mig och gråta för att ångesten blir för stor. När jag lagar min egen mat består den i princip bara av grönsaker och ibland lite tonfisk eller kyckling och regelbundenhet finns inte. Jag äter om jag känner för att laga mat, om jag är verkligt hungrig- vilket jag sällan är, det kan gå dagar utan att jag egentligen äter riktig mat. När jag sen äter suger min kropp åt sig allt jag stoppar i munnen! detta leder såklart till att jag går upp i vikt!

Detta med viktuppgång är nåt som är fruktansvärt ångestframkallande för mig, att se siffran på vågen öka till mått utanför denna värld, att inse att byxorna i strl 38 faktiskt inte passar är panikframkallande. Och jag försöker lugna mig och går hem och låter bli att äta eller så kastar jag i mig en påse godis som tröst som jag sedan kräks upp den för att den inte ska sätta sig på mig!

För ca 1 år sen hade jag min värsta period av att peta med maten, jag levde i princip på avokado och tomater... jag tränade mycket, alldeles för mycket... Kroppen var snygg ja, men mådde jag bra?! Nej! Detta vändes senare på olika sätt och nu är jag tillbaka i en situation jag egentligen inte befunnit mig i på länge... Nämligen att så stor som jag är nu har jag aldrig varit, på grund av hur jag levt när det kommer till mat så har jag förstört min förbränning och det mesta jag stoppar i munnen stannar på kroppen! 

Mitt nya projekt är att äta normalt, äta vanlig mat regelbundet och kunna unna mig godis -MED GOTT SAMVETE -IBLAND!! Jag försöker att lära mig äta bland folk, att äta ett äpple när jag går på stan första gången var stort och jobbigt... Och ja, jag vet att det låter helt galet! Men så är det!

Att nu tvinga mig att äta kvällsmat efter att ha sprungit i affärer med gråten i halsen och letat byxor känns rejält jobbigt, men jag måste ignorera det, måste äta mat ikväll även om det mest lär smakar gråt om det...

Det här blir en jobbig resa, men jag ska klara det! Jag ska vinna mot maten och jag ska hitta en vettig livsstil och förhoppningsvis komma i en form som passar mig!

En annan sak som jag insett är att mycket handlar inte om mat, det handlar om att jag skämms, över mig själv och då framförallt över min kropp! De gånger folk påpekat saker om mig har satt sig för djupt, det kanske är mitt eget fel, jag har ju tillåtit det att sätta sig istället för att slå bort det och säga att de har fel och att jag duger som jag är... För sanningen är att kampen handlar nog inte bara om mat, utan om att lära mig att acceptera och tycka om mig själv... Och det är något som jag verkligen vill göra! Vill inte skämmas för mig själv, vill våga bära min kropp med stolthet och inte med ett sänkt huvud och blicken vid tårna! För det här är jobbigt!! Önskar att det aldrig hade börjat och detta sätt att uppleva mat kan försvinna och jag hoppas att jag kommer att kunna njuta och slappna av även om det är mat inblandat i vilken aktiviteten än är....