Alla inlägg under juni 2008

Av Malin - 30 juni 2008 21:10

" Är detta dödens väntrum?"

Den lilla damen jag just hjälpt tillbaka i sängen ser mig i ögonen och säger detta... Vad svarar man?! Hur gör man för att inte skoja bort det eller förneka att det faktiskt kan vara så... Det enda jag säger är: "känns det så?" damen suckar och jag håller hennes hand en stund och säger att vi får hoppas på att det inte ska vara så...

Jag vet inte om det var rätt av mig att säga så

Detta möte, denna mening satte spår i mig till funderingar och nånstans kom jag fram till att dödens väntrum egentligen är här och nu, hela tiden, livet är ju egentligen dödens väntrum. Det finns ingenting som säger att jag kommer leva tills jag är 90 år och ligga sjuk på en avdelning innan jag dör, det finns inga garantier för att jag kommer att vara frisk och vital tills jag blir riktigt gammal... Egentligen kan ju döden inträffa överallt på de mest bisarra sätt och situationer, man kan bli påkörd imorgon, krocka med bilen i helgen eller så sätter kroppen ett spår och utvecklar nån diagnos med en snabb utgång från livet.. Så egentligen, är vi inte alltid någonstans i dödens väntrum?

ANNONS
Av Malin - 26 juni 2008 09:36

Man kanske borde skaffa sig en ny blogg... Den här har ju varit med ett tag, kanske skulle inspirationen komma tillbaka om man fick jobba lite med nåt nytt? Skapa nya sorters inlägg... Göra nåt mer skoj... Skriva lite andra sorters inlägg och tänka i lite nya banor?! Nåt borde hända lixom, detta börjar kännas "som vanligt".... Jaja, tål att tänka på, men ändå... Bloggen är ju lite som en dagbok och förr eller senare tar ju sidorna slut och man måste börja på en ny..... eller så har jag två... Kanske ska styra upp min gamla igen...  Som sagt, det tål att fundera på... Stora beslut detta :P

ANNONS
Av Malin - 26 juni 2008 09:29

Ja, ibland flyter det faktiskt bara på riktigt bra... På flera, många ja nästan alla sätt...  :D Tror inte att det inte är nånstans i livet där det inte känns helt okej just nu faktiskt... rätt otroligt, det händer alltså... =)

Av Malin - 24 juni 2008 10:50

Det fashinerar mig att livet kunde ha sett helt annorlunda ut om man bara flyttar händelser en sekund eller två.

På midsommardagen skulle min bror med tåget till Sthlm och fick skjuts in till stan i god tid, väl på centralen ringde han och hade glömt sin mobil... Vad hade hänt om han inte hade glömt mobilen? Vad gör han utan mobilen? Han måste ha mobilen. Jag och min låssasmorbror tar tag i problemet och bestämmer oss för att köra ett race in till stan och försöka hinna lämna mobilen. Dock har mamma som skjutsat bror tagit med sig bilnycklarna till båda våra bilar och den stora står placerad längst ut, även min mosters bil står i vägen, så ett bilpusslande startar för att få ut bilen vi ska åka med... (3 minuter) Sen bär det av, fort går det, hela vägen fram tills vi hamnar bakom en cab som ironiskt nog har en registreringsskylt med texten " SMILE", regnet öser ner och han kör i 40 på 60 väg och vi kan inte köra om på grund av att i Eskilstuna finns inte en enda korsning utan bara rondeller -Överfuckinrallt... ( 2 minuter till) Jag blir knäpp på dem! Iof stör jag mig på örebros alla trafikljus med, men ändå... Hursom så kommer vi till stationen, tåget står fortfarande kvar och jag rusar ur bilen och springer som en galen längs med tåget för att se om bror gått på, han står dock och väntar på framsidan av stationshuset och när jag ropar lunkar han mot mig och tåget börjar rulla bakom mig... Det var 20 sekunder det hängde på... det var gubben som körde Smilebilen, det var mamma som tagit med sig båda bilnycklarna, det var rondellerna, det var att vi parkerade på fel ställe på station som avgjorde, om jag vågat slita tag i konduktören och sagt, ge mig 20 sekunder!!!... Och brorsan var in i sthlm förrns 4 timmar senare bara för det... Nog var det hans eget fel att han glömde mobilen och man får väl hoppas att han känner efter i fickorna en extra gång nästa gång.. Men ändå, att det är sådna små saker som kan vara avgörande...

Det kan gälla större saker, jag menar... Hur många gånger har man inte undkommit döden med en sekund när man susar över gatan med cykeln eller genom en korsning med bilen? Det är lixom slumpen, det handlar om små små beslut och händelser på vägen som gör att vi står just där vi står idag...  Är det bara jag som tycker att det är lite häftigt??!!

Av Malin - 21 juni 2008 12:57

Nu har det gått strax över en vecka sen jag startade mitt projekt att äta bra/normalt, regelbundet och träna normalt.

Det har faktiskt gått rätt bra och jag har faktiskt gått ner ett kilo...  Ska försöka fortsätta på denna linje nu, inte bara för vikten utan för att kroppen lär må bättre...


Igår var det som bekant midsommar, vi startade dagen på gustavsvik, askul... är helt sönderslagen efter forsen, men det var det värt! På kvällen blev det grill och nubbe med vänner och bekanta... Jag var dock rejält sliten efter ett par nätter med betydligt mindre sömn än vad min kropp kräver så jag bangade tidigt och sov 10 timmar inatt istället.... Riktigt skönt! Nu sitter jag och väntar på att våga ta bilen till Eskilstuna och släktmiddagen som går av stapeln enligt tradition. Blir en snabbvisit i tuna, ska hämta hem min älskling som har varit hos "mormor och morfar" några veckor nu över flytten.. Får hoppas att han kommer att trivas bra här i vår nya lilla lägenhet bara...


usch, känner att jag varit riktigt dålig på att blogga den senaste tiden, men har typ noll inspiration och den här sortens inlägg känns inte direkt kul att skriva.. ja menar.. vem bryr sig om vad man pysslar med?! vardagsuppdateringar utan minsta lilla reflektion som gör det roligt... ne... måste skärpa till mig.. det är helt klart!

Av Malin - 17 juni 2008 16:45

Japp, nu är det faktiskt rätt trevligt i min lilla lägenhet, den är ju som sagt inte större än knappa 30 kvm, men jag tror faktiskt att jag har fått till en bra möblering som gör det bästa av situationen! Det känns faktiskt inte så litet... Idag köpte jag en byrå som jag och S baxade upp hit och som jag ägnat större delen av eftermiddagen att skruva ihop, Problemet Skor är dock inte löst än, just nu ligger ca 50 skor nerkastade i en flyttlåda som bara blivit inkörd i garderoben! Kanske ingen direkt hit, men men... vad ska jag göra?! Måste hitta en bra lösning.. kanske skulle köpa 50 skolådor och trycka in under sängen och soffan?! Hmmm.... :/ nja.... Jaja, det löser sig nog! Nu blir det en snabbis till affären för att fylla på kaffe föråden Angelica och Ante kommer över, de hade nåt ärende till Örebro och kommer upp och kollar läget när det ändå är i stan! Mycket trevligt! =D Ser fram emot att träffa min lilla guldkille med... =)

Av Malin - 16 juni 2008 15:21

Detta kommer bli ett alldeles för ärligt inlägg, men jag måste skriva det... Måste för att reda ut det för mig själv, sätta ord på det och förstå...

Det handlar om mat, min fiende... Det handlar om en kamp fram och tillbaka som pågått i år... Det handlar om skam, det handlar om hemligheter och sånt man inte talar om, sånt som inte räknas som "normalt"....

Det handlar om en vikt som pendlar inom ett spektra på 20 kg... Det handlar om att inte hitta en balans, en vettig relation till något så otroligt naturligt.. Nämligen att äta!

För de flesta människor är äta nåt naturligt och normalt, nåt man gör utan att tänka och reflektera över det. Man äter i olika sammanhang, allt från sociala tillställningar, för att dämpa hungern, för att det är gott, för att det kan vara trevligt.. ja jag vet inte faktiskt, för för mig har det aldrig funkat så....


För mig är mat förknippat med ångest! När det är dax för sociala tillställningar med mat inblandat kommer mina ursäkter fram " jag hinner nog inte vara med och äta, men jag kan komma senare" eller " jag åt nyss, är inte så hungrig"... "nej tack, det är bra, är inte så sugen!" *leendet påklistrat*. Jag kan inte slappna av och äta bland folk ,jag vill inte att folk ska se mig äta, jag kan inte med det, jag vill inte att folk ska tro att jag är ett matvrak eller slasktratt. det finns måltider jag tvingats avbryta för att gömma mig och gråta för att ångesten blir för stor. När jag lagar min egen mat består den i princip bara av grönsaker och ibland lite tonfisk eller kyckling och regelbundenhet finns inte. Jag äter om jag känner för att laga mat, om jag är verkligt hungrig- vilket jag sällan är, det kan gå dagar utan att jag egentligen äter riktig mat. När jag sen äter suger min kropp åt sig allt jag stoppar i munnen! detta leder såklart till att jag går upp i vikt!

Detta med viktuppgång är nåt som är fruktansvärt ångestframkallande för mig, att se siffran på vågen öka till mått utanför denna värld, att inse att byxorna i strl 38 faktiskt inte passar är panikframkallande. Och jag försöker lugna mig och går hem och låter bli att äta eller så kastar jag i mig en påse godis som tröst som jag sedan kräks upp den för att den inte ska sätta sig på mig!


För ca 1 år sen hade jag min värsta period av att peta med maten, jag levde i princip på avokado och tomater... jag tränade mycket, alldeles för mycket... Kroppen var snygg ja, men mådde jag bra?! Nej! Detta vändes senare på olika sätt och nu är jag tillbaka i en situation jag egentligen inte befunnit mig i på länge... Nämligen att så stor som jag är nu har jag aldrig varit, på grund av hur jag levt när det kommer till mat så har jag förstört min förbränning och det mesta jag stoppar i munnen stannar på kroppen! 


Mitt nya projekt är att äta normalt, äta vanlig mat regelbundet och kunna unna mig godis -MED GOTT SAMVETE -IBLAND!! Jag försöker att lära mig äta bland folk, att äta ett äpple när jag går på stan första gången var stort och jobbigt... Och ja, jag vet att det låter helt galet! Men så är det!

Att nu tvinga mig att äta kvällsmat efter att ha sprungit i affärer med gråten i halsen och letat byxor känns rejält jobbigt, men jag måste ignorera det, måste äta mat ikväll även om det mest lär smakar gråt om det...

Det här blir en jobbig resa, men jag ska klara det! Jag ska vinna mot maten och jag ska hitta en vettig livsstil och förhoppningsvis komma i en form som passar mig!


En annan sak som jag insett är att mycket handlar inte om mat, det handlar om att jag skämms, över mig själv och då framförallt över min kropp! De gånger folk påpekat saker om mig har satt sig för djupt, det kanske är mitt eget fel, jag har ju tillåtit det att sätta sig istället för att slå bort det och säga att de har fel och att jag duger som jag är... För sanningen är att kampen handlar nog inte bara om mat, utan om att lära mig att acceptera och tycka om mig själv... Och det är något som jag verkligen vill göra! Vill inte skämmas för mig själv, vill våga bära min kropp med stolthet och inte med ett sänkt huvud och blicken vid tårna! För det här är jobbigt!! Önskar att det aldrig hade börjat och detta sätt att uppleva mat kan försvinna och jag hoppas att jag kommer att kunna njuta och slappna av även om det är mat inblandat i vilken aktiviteten än är....


Av Malin - 12 juni 2008 12:37

Önskar att jag ibland vore lite mer för att bara flyta med strömmen, göra vad som känns bra för stunden och inte alltid lyssna in andra... Att jag kunde ta saker lite mer lättsamt och inte alltid känna efter... jag menar.. till vilken nytta? Får jag får jag inte? Borde jag borde jag inte?! vad tycker han, vad tycker hon? tänk om, tänk om si tänk om så.....

Fan det borde ju bara vara att göra... göra vad man vill och njuta?!

Vem har egentligen rätt att döma mig för mina val i mitt liv?! Så länge det inte skadar någon annan?!

Presentation

Omröstning

Känner du mig?
 Jajemen!!
 Nej!
 Jag vet vem du är, men vi har aldrig pratat.
 Vi är bekanta,,,

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4 5
6
7 8
9 10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Det är bra... nästan jämt...  med Blogkeen
Följ Det är bra... nästan jämt...  med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se