Jag har blivit en torrboll... En riktig jävla tråkmåns! Jag vill inte gå ut på krogen! Jag orkar inte festa! Jag har ingen lust! jag är trött på krograggen, one night stand, att vara fullast, nyktrast fulast, snyggast på stället, jag är trött på fem i två raggen, maxburgaren på vägen hem och att vakna bakfull dan därpå!  Den där "festpinglan" har smugit iväg och gömt sig bakom kilona som smugit sig på kroppen.. Konstigt egentligen att lite fettmolekyler kan göra sån skillnad på hur man känner sig och uppfattar saker... Måste verkligen ta tag i detta nu, Godis är ju bara att helt stryka från menyn och nu är det kalorijakt som gäller... Nu jävlar 10 kg ska av till sommaren... 3 månader! Det är möjligt!!! Och då är jag nere i mina byxor igen och sommarklänningarna ska sitta snyggt och de höga klackarna ska pryda vältränade ben....

That´s a lie....

Ibland värker det till där inne... i det lilla rummet i hjärtat där du för alltid kommer att ha en liten plats....

Och där saknar jag dig lite ibland...

Saknar dina ord, ditt skratt, dina skämt... Allt du var och inte var....Dej helt enkelt, varken mer eller mindre....

Idag rök oskulden, nu har jag kännt på hur det är att sätta de första riktiga nålarna....

Jag har klivit upp ett steg i sjuksköterskerollen, jag har nämligen satt min första Pvk- perifier venkateter, ni vet sån som man får dropp i! Och det gick jättebra!!! :D Den slank in så fint i kärlet och det var bra mycket lättare att sticka i en person än i de där armarna vi har på Ktc! Det sista patienten sa innan jag lämnade honom på operation var: Tänk på det ikväll, att idag var det premiär och bra gick det! :D  - så söt!

Sen fick jag även ta mina första venprov idag... Även det gick oförskämt bra.. Fick höra att jag hade varma sköna händer - vilket enligt patienten- måste vara ett tecken på att jag kommer passa i mitt yrke. Den andre patienten berättade om nån sjuksköterska som fortfarande inte kan sticka bra... Hmm... vet inte hur jag ska ta det, men han verkade inte så traumatiserad efteråt så... Så jag antar att jag har lite anlag eller känsla för det hela iaf!  Väljer att intala mig det! hehe...

Spännande var det iaf, och nervös var jag... man hade kunnat bada i mina gummihandskar när jag var klar! och benen var lite som spagetti, men tror att alla parter var nöjda (jag, patienterna och handledaren!) - faktiskt! :D och jag visade inte patienterna att jag var osäker och sa faktiskt inte förrns efteråt att de var de första jag stack... hehe... etiskt?! hmm... nja?! men men...

http://www.youtube.com/watch?v=nxpblnsJEWM

-underbart!!! underbart!! underbart!!!

"But I'm a creep,
I'm a weirdo
What the hell am I doin here?
I don't belong here

I don't care if it hurts,
I wanna have control
I want a perfect body
I want a perfect soul

I want you to notice
when I'm not around
You're so very special
I wish I was special"

Ångest var det! tonår! Tårar, sorg, kärlek... kastad mellan hopp o förtvivlan... Åhh... det var jävla tider det, tider som jag aldrig egentligen vill tillbaka till... Men musiken väcker känslor, mängder av känslor, att så många minnen kan finnas sparade i några toner, några fraser... Att det kan göra sådan skillnad...

Tycka vad man tycka vill om plagget body. Men fan så smart det är!

Okej, det förlänger toalettbesöken med nåra sekunder för att knapparna där mellan benen ska knäppas och visst kan det tyckas osexigt o osmidigt...

Men egentligen, det är ju rätt hett, att strosa runt hemma i bara en body?! hehe... kanske inte då?! Men skönt är det iaf! Och så smidigt under hängselklänningarna.. Det värsta som finns är ju tröjor och toppar som korvar sig under....

Ne, bodyn är fan så jävla het! Ska införskaffa en hel hög utav dem... :D

Okej, nu har diskussionerna kring dödshjälp startat i tidningarna (aftonbladet :P ) startat igen... Nu handlar det om denna kvinna http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article1928499.ab .

Jag kan på en gång säga att jag är för dödshjälp av den anledningen att jag anser att livskvalitet är viktigare än livskvantitet, iaf för mig!

Jag skulle aldrig vilja ligga gammal, obotligt sjuk och helt utlämmnad till andras omvårdnad. Jag skulle inte heller vilja att det var den sista bild jag lämnar efter mig till mina nära och kära. Min största skräck är att dö ovärdigt, utlämmnad, i min egen skit, sönderpumpad med morfin. Då vill jag hellre säga adjö till de jag älskar och få en stark dos av nånting X antal veckor/dagar tidigare och somna in, innan det hinner gå så långt.  Att denna känsla är individuell förstår jag såklart, vissa kanske p.g.a sin religion inte skulle känna att det vore okej, eller av andra etiska anledningar, och så måste det ju få vara. Ingen annan än en själv har ju rätten att bestämma över sitt liv, som sagt, även om man är döende så är man den som står vid rodret och styr hur livet ska se ut. -tycker jag!

Självfallet förstår jag problematiken i att införa aktiv dödshjälp, inser vidden av papper som bör fyllas i för att inga misstag ska göras, känslan av att vara den som ger sprutan och dödförklarar personen, anhörigas reaktionen, risken för att den som valt dödshjälp tidigare i livet hunnit ångra sig under sjukdomsförloppet... Och framförallt - när är det okej att ge aktiv dödshjälp?

Och visst kan jag tänka : Har vi rätten att leka med döden på det sättet? Men man kan faktiskt vända på frågan: Har vi rätt att leka med livet på det sätt vi gör när vi jagar dagar med pumpande hjärtan ? 

I sverige är det ju etiskt korrekt att alltid värna om livet, oavsett kvalitet. Man ska hålla någon vid liv så länge det bara är möjligt. Man utvecklar metoder som gör att människor kan återupplivas om och om och om igen och opereras och få livet tillbaka på nytt och allt vad det är. Och visst är det bra och fint att man kan rädda liv särskilt hos de som är unga, som har ett helt liv framför sig. Men ibland kan jag känna att vi tar makten över liv åt andra hållet istället. Jagar vi inte ibland livet till det yttersta??! Det är som att det vore fult att dö, som att det vore väldigt oansvarigt och fyllt med skuld att dö i förtid. Sjävfallet förstår jag att anhöriga kommer sörja och antagligen aldrig kommer att komma över det inträffade, men vi ställs ju alla inför situationer vi inte vill här i livet. Men förr eller senare kommer ju en person som får aktiv dödshjälp att gå bort. Jag menar det är ju  inget som skulle införas på friska människor utan vissa krav på sjukdomstillstånd måste man såklart ställa.

Många undersökningar pekar ju faktiskt oxå på att anhöriga kan känna skuld för att de inte orkar med situationen när någon är döende och känner viss lättnad när döden sedan infriar sig. Så varför drar man egentligen ut på en process som i det stora hela ändå är ofrånkommlig? Varför jagar vi alltid kvantitet före kvalitet?  Jag kan personligen säga att jag hellre lever ett kort liv med kvalitet och upplevelser än ett långt liv utan kvalitet och krämpor.

Men jag är ju som jag är; Jag dör hellre för ung i en upplevelse än gammal utan att ha upplevt nånting!

Jag antar att det finns lika många funderingar och åsikter i denna fråga som det finns liv och situationer på denna jord, men detta är min syn på det hela... Och visst kan jag känna att delar av min livssyn och människosyn kan säga emot endel då och då... Men man kan faktiskt inte ha 100% korrekta resonemang och åsikter, livet är inte svart eller vitt utan oftast rör man sig någonstans i de mer eller mindre gråa zonerna...

Lämna gärna en kommentar om du håller med eller anser att jag är heeeelt ute o cyklar i mina tankar...

ont ont ont ont, ont ont ont ont....

 Ja det kan vara ett jäkla skit det här alltså.... *suck*

Japp, jag har syndat..... Som jag skrev tidigare idag är det hårt att inte kunna unna sig nåt, men det gjorde jag idag ändå.... Klippte av mig lite svinto och investerade i ett par nya träningsskor samt två par högklackade jättefina skor som jag bara var tvungen att ha....

Så nu längtar jag bara massor efter våren och värmen så jag får lite användning för det... :D