Nu måste det vara slut på det här, orkar inte mer... Vill inte gå runt och frenetist sysselsätta mig hela dagarna för att slippa känna efter.. Är så trött på de här känslorna som rör sig i mig... Tomheten, ledsamheten, ensamheten, tröttheten, sömnlösheten, vakenlösheten, motivationslösheten....

Har ingen rätt att känna såhär... Det är inte okej, det är inte befogat på nåt plan... Jag har en familj som älskar och behöver mig,jag har inga problem med pengar, jag har jobb när jag behöver, jag har vänner att umgås med och som tycker om mig och som jag tycker om, jar är snart matte till en jättesöt liten kissekatt, jag har gjort mycket av det jag vill göra och jag är nu halvägs i min utbildning, jag har intressen, utmaningar för mig själv, har framtidsplaner, ambitioner och fan både styrka och vilja att nå mina mål...  Jag har en jäkla massa helt enkelt och massa bra saker...

Jag har verkligen det, finns nog mängder av folk därute som avundas mig... Och jag borde vara nöjd och glad...

Men ändå... Ändå tränger sig den här jäkla känslan alltid sig på... Alldeles för ofta... Har tröstätit för mycket sista tiden, gått upp FYRA jäkla kilo, måste må bra snart så jag inte får fetma eller nåt.. :P Har inte tränat mycket heller, har inte orkat ta mig i kragen och pallrat mig iväg... Vill inte ha det såhär, förstår inte varför... Vet inte vad det är som skapar det här, det borde ju inte vara såhär... Eller borde det??

Men nu har jag bestämt att det får vara nog, ska en gång för alla erövra den här skuggan... Ska besegra den igen, på riktigt, trycka ner den i det hörn där den hör hemma och aldrig låta den smyga upp på det där lömska sättet igen...

Du lyssnar...

Väntar ut det pärlband av ord som strömmar ur munnen

så som tårarna strömmar, ut över kinderna...

Du har hört orden förut...

Du vet vad som ska komma...

Allt du inte vill höra, allt du ledsnat på att höra,

Du vill inte höra mer, du säger det ärligt ibland

Du vill inte höra mer om dessa dumheter.

För det är vad det är i ditt liv, dumheter...

Det är ord du inte förstår.

Det är känslor du så sällan upplevt.

Det är tårar som du saknar motiv för...

Men nånstans när du skådar pärlbandet av tårar och ord så väl valda och så fruktansvärt ärliga så förstår du...

Så förstår du att det är äkta...

Och du inser att de tomma ögonen, tårarna och dumheterna är verklighet..

Och du inser att du lika gärna kan vara tyst...

Dina goda råd, din uppmuntran och din tröst hjälper inte längre...

Du orkar inte bära det...

Du orkar inte trösta och fylla ett hål som aldrig, aldrig, aldrig kommer att försvinna....

Det tär, det tär på dig....

Och det tär på den som behöver dina ord.... Som behöver din tröst...

Som behöver din kärlek att fylla tomrummet med...

Ett år, idag..12 juni 2006 förändrades mitt liv...

Efter att hela våren varit fylld av tårar och mardrömmar och tankar på OM...

Så växte såsmåningom OM till ett: JAG MÅSTE; FÖR ATT VINNA LIVET TILLBAKA...

Tänker inte gå in på vad som hände.. men den soliga dagen i juni förändrades mitt liv..

 Efter tre veckor av fruktansvärd ensamhet och sorg... I min cell... Eller ska jag säga år, för de tre veckorna var bara det jag trodde var målsträckan....

 Och jag var redo... Och så peppad på att erövra världen, mig själv, alla som tittat en gång för mycket eller sagt för mycket...

  För första gången i mitt liv var jag mer än en skadeskjuten fågel...

 För första gången i mitt liv hade jag frihet och inget som stod i vägen för att leva...

 Det är den största gåva jag fått...

Men också den största sorgen...

Jag tvingades söka på nytt, sökte febrilt efter lyckan som jag så länge väntat på.

Fasaden åkte på inför världen, ingen får se vad som sker på insidan.

Ingen får se insidan bakom fasaden.

Ett leende och den "nya", "fina" fasaden är vad världen ska få möta nu...

Trodde som alltid annars inför de stora ingreppen att Nu, Den här gången...     

Nu blir jag som er, som dig, som alla andra... Men det blev inte så....

 Det blir aldrig så...

Och nu har det gått ett år och jag känner mig mer trasig än någonsin innan...

Men det får jag inte visa, för jag ska ju vara så förbannat tacksam för att det är så mycket bättre... Men det är inte bättre....

Det är bara falskt...Det är bara yta och fasad och inte är det bra heller...

Så... grattis på ettårs dagen, Malin.... Enjoy your life...

Livet blir aldrig som man tänkt sig.... men de säger att det kan bli bra ändå... och jag fortsätter vänta....  

 Stilla drömmar

Om en ny tid

En tid när jag

Blivit befriad

Från bomull

I luftrören

Ångest

Att kunna gråta

Vore frihet

Igår var det dax i Eskilstuna, den stora festen, glädjeyran, avstampet mot vuxenlivet och "friheten"... Kommer aldrig att glömma min egen student.. Är nog den bästa dagen i mitt liv. Hade så förbannat kul... Och allt bara försvann i en dimma av endorfiner och adrenalin... En underbar dag... Minns den från morgon till kväll... Champangefrukost i stadsparken, frukostbuffé hemma hos mormor me Stina, Kristina, Ingela och Emma om jag inte minns fel... O så skolan och rektor Sonny och fyrverkerier i aulan och alla vänner o bekanta som kom och gratuerade... 70 pers trängdes uppe på nybyborgs altan.. :) O så förfest hos robin o Madde och så Statt... Sedan mingel i stadsparken.. Kalasbra dag... som tyvärr slutade lite olyckligt... Men det är händelser som får stanna mellan mig och min dåvarande pojkvän.. :)  Men shit vilken underbar dag....

Idag läste jag i tidningen om 15 skadade studenter i Stockholm och jag kan inte tänka mig något sorgligare än att inte få uppleva sin student  eller att den ska sluta  med en olycka... Okej, finns en drös av studenter som supit sig för fulla och av den anledningen missat lite av studentdagen... Men fy så sorgligt att inte ens få vara med på festen med familj och vännerna på kvällen.... Ne, tänker på de stackare som inte fick uppleva sin student fullt ut...

Och så passar jag på att gratulera alla nya studenter!!! :)

Jag kan bara inte förstå.... Varför kan vissa människor inte bara säga sanningen???  Ska det vara så förbannat svårt??? Nedå, hitta ursäkter för allt.... Men fan, håll hellre käft än kasta ur dig en ursäkt som inte är sann... Tack!!!

Åh, ibland är det bara förbannat jäkligt att leva....

Men på söndag är jag på playan i Alanya och njuter.... Det är iaf gött, mitt i all jäkla skit...

ÅÅhhh... varför gör det här mig så förbannad? Och varför bryr jag mig ens?? Fast hur fan vet jag egentligen att det min intution säger mig nu är sant??? Men de säger att man ska lita på magkänslan och min magkänsla säger nu att en viss person inte berättat sanningen... Och den magkänslan stör mig, förbannat mycket!!!!

*SUCK*