Hon såg på medans han gjorde sig i ordning för kvällen. Han var på bra humör, det gladde henne, oroade henne...

Han rakade sig, rufsade till håret lite med vax, parfym... Hon kännde doften där hon satt i soffan. Hans doft, hennes älskares doft, hennes älskades doft. Hon såg hur hans kropp rörde sig lätt när han drog på sig jeansen, han började få lite mage tänkte hon. Sambo-kilona?!

Snart var han klar. Hon kände klumpen i magen. Oron. Osäkerheten. Ovissheten. Skulden.

Han kom fram till henne där hon satt i soffan, böjde sig över henne, hon insöp doften av hans parfym och la armarna runt hans starka nacke. Han la sig sakta över henne och höll om henne, andades i hennes hår...

"Gå inte!" viskade hon

"va?" sa han och kysste hennes kind

"hehe... ne, det var inget! Gå nu så du inte kommer för sent!"

"hehe... ne... jag ska försöka att inte komma hem så sent.."

"Drick inte för mycket heller... " sa hon och skrattade, han skrattade med utan vetskap om allvaret i hennes ord, oron bakom dem.

Hon följde honom ut i hallen, snart skulle han vara borta, klumpen av tårar växte i hennes hals...

"Jag älskar dig!" sa hon trevande när han öppnade dörren för att gå.

"Och jag älskar dig... massor!" sa han och log.

Hon gick fram och gav honom en sista kram, en hård kram en kram som sa: Jag vill så gärna lita på dig, för jag älskar dig så det gör ont, men snälla gå inte...

" Ha så kul nu... så ses vi ikväll!" sa hon istället och försökte klämma fram ett leende... Sen gick han och tårarna föll på hennes kinder...

Åh, älskade älskade... Varför känns det såhär att släppa iväg dig?

Hon la sig på sängen, tårarna föll och hon grät i kudden... Skulden över att hon inte vågade lita på honom, klumpen i magen som sa att nånting kan gå så fruktansvärt fel, som ett minne på att det redan gått fel förut.

Hon samlade sig snart. Det fanns inget mer hon kunde göra åt saken, hon kunde inte spärra in honom, ville inte vara en sån flickvän som tror att hon äger ensamrätt på killen och att han bara ska vara vid hennes sida minut efter minut, som alltid frågar om detaljer i hans liv... Vill vara en flickvän som unnar honom frihet och som har förtroende för honom.

Men hon visste att hon hade rätt att känna det hon kände, han hade själv skapat de såren och den osäkerheten, allså borde han kunna leva med konsekvenserna tänkte hon argt... Fan, fan... varför var han tvungen att gå ut med sina killkompisar? Utan henne?

Sen la hon sig i soffan, glodde på tråkiga tv- program hela kvällen. På sätt och vis hade hon det skönt i sin ensamhet. Men oron i magen ville inte släppa.

När det var dax att sova bäddade hon åt sig i soffan, ville inte sova brevid honom om han var full. Vill inte... Vill inte... Vågar inte...

Sent på natten hör hon honom komma hem, hon tittar på klockan, lite över halv fyra är klockan, det snörper till i halsen på henne.. Varför är han så sen? Vad har hänt? Vad har han gjort? Hon väntade ju här, med all sin kärlek!

Hon hör honom fixa i köket, än har han inte märkt att sängen är tom, än har han inte hittat henne på soffan. Nu närmar han sig sovrummet, stannar i dörren kommer till vardagsrummet... Hon låssas sova!

Han lägger sig över henne och börjar gråta, hon blir iskall...

Han gråter och gråter...

Hon tröstar och tröstar... Hon vet i sitt hjärta att den här kvällen gick allt så fel, men det skulle hon inte på riktigt få veta förräns en vecka senare.

Två månader senare skulle hon inte längre vara sambo med kärleken. Då skulle hans misstag skugga kärleken och hon skulle leva i en dimma av tårar...

Men det vet hon inte säkert ikväll.. Ikväll berättar han en annan historia... Ikväll får han henne att lida med honom och förlåta hans svaga sida och få dåligt samvete för att hon inte litat på honom...