Det börjar gå upp för mig nu att livet är inte så jäkla mycket egentligen.... :P

Nedå, så illa är det faktiskt inte idag... Visst är det tungt, tomt i bröstet, lite tårar när vissa ämnen kommer på tal, lite ensamhet och längtan men inte så farligt...

Nånstans i mig vet jag att livet är rätt mycket...

Jag börjar inse fast jag inte velat tro det förut...

Att livet är en dans på rosor.... 

En fantastisk vals på vackra rosor, med vassa, vassa taggar att passa sig för.

Och jag hoppas nu bara att mina fötter, fyllda av taggar snart träffat alla...

Kanske fick just jag väldigt taggiga rosor att dansa på...

 Några taggar så väldigt långa, de går djupt in, andra så många små.. små.. sådär så att de nästan bara kliar och irriterar men ändå.. taggar...

Taggar som stör i min vals...

Men jag inser att jag slutat vara rädd för taggarna nu, inser att livet måste vara det som är över tåhöjd...

Det måste vara de starka benen som tar mig nästan vart jag vill, de armar som arbetar sig fram i mitt sökande, ett hjärta som älskar och en hjärna som tänker...

Där nere under allt det starka och fantastiska, där sitter taggarna, de som irriterar, svider och värker...

Och de gör ont, får mig att halta i valsen, hamna lite i otakt,  men fortfarande äger jag makten över resten... armar, ben, min hjärna och mitt hjärta...

Och jag måste fokusera högre, tänka på resten av kroppen, inte bara på de där onda fotsulorna...

Längtar ibland efter att få vila dem... Läka dem... Men vet att om jag stannar.... Då stannar allt...

Så dansen måste gå och på vägen får mitt hjärta och min hjärna jobba hårt och mina armar sliter och mina ben bär mig och mina ögon och öron hjälper mig att uppleva...

Uppleva det fantastiska med denna dans på rosor...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...