Jag kan inte annat än le... Njuter nu! Känner mig nästan fånig, hör mitt skratt hela tiden.. så ofta att det börjar irritera mig... Men Hallå?! VÅREN ÄR HÄR!!! Och jag lever på riktigt igen! Det är så underbart... Älskar det här.. Älskar mina morgonpromenader i soluppgången.. Älskar alla spontana aktiviteter som dyker upp! Idag satt vi ute och käkade - det är vår! Solade i mitt fönster idag, har till och med fått solränder! :D
Och även fast det är mycket i skolan nu så känns det inte jobbigt, solens strålar och vetskapen om att sommaren snart är här gör att jag orkar. Jag orkar plugga! Jag orkar träna! Jag orkar vara social! Jag orkar vara spontan! Orkar ta och skaka av mig det som varit jobbigt! Orkar se att Sverige inte är så himla tokigt trots allt! Orkar spana på alla fina killar som tydligen råkar plugga på Örebro universitet! Och jag orkar erkänna att jag faktiskt mår jäkligt bra när det är såhär!

Och nu längtar jag lite till sommaren... Längtar efter landet, grillkvällar, kvällsdopp och att sola på stranden... Men nu känns det inte så långt borta och jag inser att det är dags att på allvar shapa up kroppen nu! Bara 7 kilo kvar.. :P men me pulver o motion så ska det nog gå!! :) Och snart är det bulgarien eller ayanapa eller vad det nu blir i sommar... Längtar, ska bli så sjukt skoj..

Reglerna för den resan är:
- Kondomer och p-piller är det som ska fylla resväskan!
- Matkonto? ne, spritkonto var det!! :P
- vi får inte äta frukost - den ska drickas!
- Vi får inte sova ensamma!
- Vi får inte sola med bikiniöverdel
- Vi får bara bada nakna!
- Äta är inget krav- då vi ska vara bedövade av solsting och alkohol dygnet runt! :)

- Med andra ord- vi planerar den ultimata singelresan! :D

Ibland tror ja att du tror att ja är dum i huvudet... Att jag är en av de där blåsta pantade tjejerna... som jagar, förnedrar sig själva och bara är allmänt puckade... Jag är inte sån.. vägrar vara sån! Och hatar att bemötas som en sån... För jag är inte dum.. här, bakom fasad av smink, kläder och skor... finns både en hjärna och ett hjärta... Se det för fan.. Se mig.. som jag är... Men du ser mig inte, hör mig inte, värderar mig inte...

Så låt mig bara vara... får jag inte vara mig med dig.. då vill ja inte vara alls...

Nu är våren här.. jag njuter av det! Det är det bästa jag vet, älskar dofterna, ljuset, solen, värmen som på tinar upp min vinterfrusna själ... Och jag är ute igen och njuter av det.. tvingar mig inte ut i kylan bara för att man "borde få frisk luft o dagsljus" ... Jag bara går o går och njuter av fåglarna, av doften av lera och nysågade träd, eldade löv och nyss framtagna grillar.. och jag får inte nog.. vill inte gå in... Jag bara ler och överallt är det massa vårfräsha killar... och allt är bara så fint o rent och ljust igen och jag älskar det!! :)

Så när ja var ute och gick idag gick tankarna genom huvudet.. Barndomshemmet, porlande bäckar runt husknuten, kojbyggen i skogen, piccnik på lekstugetaket, knopparna i videbuskarna, slasket på grusvägen på väg hem från skolan, helt plötsligt har ladan fått ny färg mot det gröna och i solljuset... och det var fint.. Hoppas att jag får ge mina barn något som det.. vill inte ha ungar som inte kan älska skogen.. jag älskar skogen, finns inget underbarare än att vara ute i naturen, lyssna och känna dofterna den har att erbjuda... :)

Och jag längtar efter sommaren... Har så fina, roliga, galna, sexiga, underbara minnen från våren och sommaren och jag vill bara ha fler...
Minns kvällar med vänskap, grillning och nakenbad i Vilsta.. haha... Sola på bryggan o bara njuta på landet, med melon och god fräsh sallad (eller va säger du madde, det får vi göra om :) ) Fester på A: s land.. som alltid urartade... skolavslutningen me häxblandning o skogshångel på djurgården.. :) Och sommareftermiddagar på sjukhusberget.. Att dra iväg me Linnea o gympa o så doppet i vilsta efteråt.. eller Jazzfest på sundbyholms strand me H och O... :) att springa genom stan i solnedgången..

Minns Kärlek... Sensommarkvällar i Skjulsta, fiske o mys och att bara vila i varandras sällskap.. hand i hand.. solklänning och shorts.. bruna ben vilandes så nära där på bryggans kant.. Morgnar i en varm famn i persienljus... Pappors svampplockning.. (väldigt internt, men tar upp det för att det betyder nåt för mig).. men inte har det me min pappa att göra.. :P ... Sex på balkongen, mys under kyrkbron, kyssar i regnet... Galna upptåg och skratt utanför denna värld på konstiga ställen... Nätter av prat, fest och fyllehångel.. Korta romanser, intensiva sommarflörtar... Och JAKOB... fina söta Jakob, som fortfarande kan passera i mina tankar när solen kommer fram.. den där första kyssen.. :)


Minnen med familjen... grillning, pappa på gräsklipparen.. mamma påtandes i rabatter eller målandes på nåt hus... Mormor som kommer o rensar ogräs.. Kvällar på altan, invirad i filtar, skyddad under mammas arm.. regniga dagar på husvagnssemester... Dagarna på Öland på sommarstället vi hade där, långa dagar på sandbys vita stränder.. Uppträdanden me madde i trädgården... Farmors födelsedagar.. Midsommar på landet hos morfar o kerstin...

Åhh... Jag älskar sommaren och våren.. Finns så underbara minnen kring det.. Önskar att det kunde kännas just såhär bra året runt.. Önskar att dagarna alltid vore soliga och varma.. Njuter och ler och kan inte annat än erkänna att jag mår sååå bra.... :)

Sitter här o sippar på min pharma diet-drink... smakar nog egentligen skit, avslagen vaniljsås.. men den ska göra mig smal iaf...

Helgen har i princip passerat och det finns mycket att reflektera över... Vet inte vart jag ska börja riktigt! Har haft besök av en kille... Men jag vet inte.. Vet inte om det känns bra .. Tror inte det.. vet inte om jag är redo än... Och när jag lyssnar på mig själv prata så kommer ett ord ur min mun om och om och om igen... Och det ordet skriker väl egentligen: Du är inte redo!

Det är verkligen en jättefin kille.. vill inte luras, vill inte göra illa.. Och därför vågar jag inte ta steget att testa..

Men någonting skrämmde mig, det sätt han tog i mig.. Precis som M, så lika, så bekant, fint och ärligt.. Sättet att hålla om, gömma mig för världen i en famn... Så ungerligt, så skrämmande... Och jag blir rädd, för jag känner mig inte redo... Men hur många fina ska man kassera för den känslan? Den känslan av skräck inför att låsa sig?? Och det var nog inte rätt... inte denna gången!

Så på´t igen!!

Jag önskar att saker sett annorlunda ut just nu... Känner mig på något vis tvingad att känna saker jag egentligen inte känner... Vet inte hur ja ska förklara det.. Men ibland gör sanningen bara så ont... Ibland måste man ta det som står på tur och leta det goda i det med.. Jobba för att det ska bli bra, det kan bli bra, jag vet det... vet det!! Måste veta det! Måste veta, att ibland är det bästa att ljuga för sig själv...

Och oftast ser det ganska bra ut, så länge man håller masken på plats o så länge någon inte skrapar på fasaden... För om sanningen skulle komma fram...

Fan jag måste hålla käften, måste vara stark, måste orka igenom det här... Det måste gå och det får inte bli fler sprickor i fasaden... Det som finns där inne.. det behöver ingen se... det behöver ingen veta.. Och minst av allt du... Du som egentligen är mest berörd av alla av det här... Sanningen får inte nå dig, då rasar det.. Då rasar jag!

Längtar efter en famn som bara kan hålla mig just nu, vagga mig och säga att det kommer att bli bra... Det kommer att bli bra, har varit me om så pass mycket i livet att jag vet att det kommer att bli bra! Men visst är det tungt ibland...

Men det hör väl till? Det jag önskar är att jag kunde känna mig mer nöjd med mig själv, önskar att jag kunde sänka de krav jag ställer på mig själv, önskar att jag inte vore så förbannat fixerad vid att jag är tjock eller att de tagit nåt från min kropp som jag kanske egentligen ville ha kvar, eller att jag inte skriver alla rätt på tentorna (skulle fan kunna göra det, om jag bara pluggade nån gång ibland.. ) Men jag pluggar inte, för det enda jag gör är att tänker på -"why can't you just hold me" - varför var det tvunget att vara så dumt?! Och det enda jag gör är att fantisera om andra länder och äventyr och jag lägger 3-4 timmar på träning varje dag... Och plugga? Det gör jag inte.. Behöver nån som kan hålla om mig och säga: Var nöjd där du är, du duger, det kommer att bli bra! Du kommer att få se hela världen, så småningom! Du kommer att bli älskad och få älska igen.. Kanske skulle jag plugga då? Kanske skulle ja inte längta bort till äventyr som jag gör nu, kanske skulle ja inte dömma min kropp så hårt... Kanske!

Men så tänker ja på allt jag redan sett och upplevt trots att jag bara är 22 år.. Faktiskt! Har rest, jobbat i ett annat land,har varit sambo, pluggat jobbat, flyttat till nya städer,fattat fruktansvärda beslut och gått igenom kriser och saker som vissa aldrig kommer att få uppleva..
och nånstans där inne under yta av självkritik är jag faktiskt stolt.. För jag har klarat mig igenom så fruktansvärt mycket och jag har gjort det på egen hand.. För sanningen är att jag krälade botten av en brunn i åratal, full av ilska, sorg och självhat.. Och så en dag så bestämde jag mig bara för att vända det här, har aldrig velat leva som en död.. har alltid drömt och fantiserat om att leva livet fullt ut.. Så en dag tog jag bara sats och klättrade upp... det var fall tillbaka då och då och ibland trodde ja att ja nått botten igen o så blev jag rädd och som i panik så klättrade ja igen.. Och en dag hävde jag mig över kanten... Kan fortfarande sitta där på kantan av min brunn me ena foten på fast mark och den andra över djupet.. men tänker aldrig tappa balansen o falla ner där igen... Aldrig!

Och jag är stolt och faktiskt till och med glad att jag fått chansen att gå igenom det här, trots allt.. För livet blir lite mer värt när man varit där...
Och ibland ringer mamma för att säga att hon är så stolt över vilken fruktansvärd fighter hon fått till unge och hur stolt hon faktiskt är när jag testar och gör allt det jag vill.. Och det känns bra, det känns bra att hon följt hela vägen på det sätt hon gjort och jag kommer för evigt att stå i tacksamhetsskuld för det.. För ärligt så hade jag aldrig stått här idag om det inte vore för mamma och pappa... Och jag kan inte annat än erkänna att ja är stolt över min mamma o pappa för att de fått mig till den jag är idag... Vet att det inte var en enkel resa för dem heller... Men jag tror att de är rätt stolta när de får berätta för vänner o bekanta om mina upptåg... faktiskt!! och det är nog jag med egentligen! :)

Trots att ingen just nu -can hold me! får helt enkelt hålla fast själv, som jag brukar... :)

Hör du mina tårar slå ner i golvet? Hör du mina snyftningar som kommer så långt nerifrån? Ser inte mig själv som skadad nu.. Innuti gråter jag.. men på ytan är det lungt!! Det är inte värt att fälla tårar över!

Ciggaretten i min hand sprider lugnet genom kroppen och jag tror för ett ögonblick att allt är bra.. att jag kommit över det.. men så kommer det som en chock.. Nää... det gick inte, förtjänade det inte... kontrollen över maten... ger det mig kontroll över det här? Nej.. Jag har ingen kontroll och jag kan inte styra... jag kan inte styra över det jag inte har någon makt över.. som jag inte har rätt att ha makt över...

Och jag är så trött på att känna såhär inför mig själv, vill bara tycka om mig själv.. vill bara må bra igen.. vad hände egentligen??

Men jag vill bara höra dina hjärtslag... bara en gång... bara en kort kort stund.. lugna mitt hjärta i takt me ditt... Sluta vara en för en stund... önskade att du vore lika ensam som jag.... Så du kanske skulle vilja hålla om mig när det känns såhär.. när världen skakar och jag ramlar av...

För dig gjorde jag allting fel... För jag trodde att vissa saker var värda att jobba för... Men det är inte värt att jobba för att må sämre... För sanningen är att jag inte mår så bra just nu, jag dög inte där, nu duger ja inte ens för mig själv.. och jag blir så ledsen... Och jag blir så rädd...

jag är rädd för det enda som spelar nån roll är att gå ner i vikt och jag har blivit rädd för maten och det gör mig fundersam... När avocado och lax känns farligt?! Har det gått för långt då?? Vet att det inte gör nån skillnad... det hade inte spelat nån roll om jag varit smalare, snyggare, längre, haft större bröst eller haft andra ögon... Det ligger inte på ytan om min kind är värd att smekas med kärlek eller om min kropp bara ska kn*llas o dumpas... Varför blev det såhär? För dig gjorde jag allting fel..

Och nu spyr jag kritik över mig själv.. sätter fingrarna i halsen för att inte missa nåt... nåt skvalp på botten... nåt jag kanske trodde var bra.. Vart tog min självdistansvägen? min självkontroll? Min integritet? Min känsla av att jag har ett värde på riktigt?? Rensar kroppen på det, för att duga...

Men det kommer aldrig räcka till och allt blir så fel.. för din skull gjorde jag allting fel...