Senaste inläggen

Av Malin - 3 maj 2010 17:28

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare...

Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu...

Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen.

Gick igenom gamla blogginlägg idag och känslor och tankar som jag beskrev för ganska exakt 3 år sedan känns bekanta...

Jag ser mig själv slåss med samma känslor av meningslöshet och tomhet igen, ifrågasätter meningen med livet och existensen...

Varför? Det frågar jag mig ständigt!

Det finns ingen anledning till dessa känslor.

Tyvärr är det inte första gången i livet det är såhär och det skrämmer mig så mycket mer än jag vill erkänna.. För jag vet att det inte kommer att bli lättare.

Jag kommer fortsätta ignorera tårarna som tränger sig på..Objudna!

Jag fortsätter hålla vakt bakom gardinen för att masken ska vara på plats när han jag lever med kommer hem.

Vill inte dela med mig av detta.

Allt gör för ont.

Det är för svårt för andra att möta, jag vet det!

Vill inte uppfattas såhär, ändå har det på nåt underligt sätt blivit Jag!

Dessa känslor är de som jag haft mest tid att utforska och lära mig hantera.

Men hur länge ska man behöva stå ut?

Det är oavsett tid och erfarenhet känslor som egentligen aldrig går att lära sig att leva med...

Jag fortsätter spela levande...

ANNONS
Av Malin - 28 april 2010 23:54

Det krackelerar sakta.... Livet, jag...

Masken faller sönder

Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor

Skapar oro, ångest... Funderingar!

Jag försöker hålla ihop, vara stark

Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila

Tårarna, allt närmre hela tiden

Försöker le, vara trevlig, fungera

Men energin har tagit slut och jag vet inte hur jag fyller på

Vissa sår ska visst aldrig läka....

Orkar snart inte stå emot smärtan som vill ut

Vrålen som är instängda

Gråten som vill släppas fri

Det är bara en fråga om tid..



ANNONS
Av Malin - 4 april 2010 13:22

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer saker och när jag går igenom saker...


Nu är det dax igen, jag har gått ner mig totalt, känner mig riktigt under isen och vet inte alls hur jag ska ta mig upp, just nu känns det som att det enda jag har att leva för är min familj och min fina sambo, problemet är att han inte är hemma så mycket just nu utan reser mycket i jobb o.s.v

Jag känner mig ensam, jävligt ensam! Övergiven, ledsen vilsen och frustrerad.

Det känns som om jag sitter av mitt liv här, ett liv som bara ska genomföras inte som jag vill ha eller trivs med. Jag har slutat sminka mig, måste kunna gråta utan att det syns!

Förstår inte hur det ska gå, jag orkar inte. Ifrågasätter allt just nu, längtar tillbaka, längtar bort... Kan inte befinna mig i detta nu utan att få panik!

För tillfället gråter jag nästan dagligen, hjärtat krampar och jag med det...

Kan inte skrika längre, har blivit för gammal istället låter jag frustrationen äta upp mig innifrån.

Jag måste göra nåt, jag måste rycka upp mig... Frågan är bara hur! Vad är värt att satsa? Vad är värt att riskera? Oavsett så kan jag inte leva såhär...

Av Malin - 3 november 2009 10:23

Det vrider sig i mig...

Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti..

Ljuger jag för mig själv?

Är det bättre att fly?

Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen?

Frågor utan svar...

Jag vet inte!

Hur lämnar man saker bakom sig... Hur går man vidare utan att bli bitter?

Du måste vara stark, för jag är svag...

Förstår du? Orkar du?

Vill så mycket, förmår så lite...

Är det såhär det ska kännas att leva?

Ibland är det inte som jag hoppas och önskar...

Är det så svårt att ordna det för sig så att man har det bra?

Jag har det bra...

Men bitar saknas...

Hur fyller man hålen?

Hur läker man såren?

Hur lämnar man smärtan bakom sig och vågar gå vidare?

Hur formar man livet så att det blir så som man önskar?


Av Malin - 14 september 2009 17:19

Inser att allt inte är så bra som jag önskar...

När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv...

När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns att hoppa framför tåget när det passerar mig..


Varför måste allt alltid vara så jävla svårt?

Vad krävs för att jag ska få vara genuint lycklig längre än 2 sekunder?

Av Malin - 6 augusti 2009 21:07

Har en dålig dag idag... Har varit sjukskriven i typ 4 veckor...

Under dessa fyra veckor har jag gömt mig.. Det är nämligen så att mitt öga krånglar och ett krångligt öga är inget man gärna visar upp för allmänheten.  

Jag gömmer mig bakom en lugg, livrädd för att bli påkommen som ett freak...

Att nån ska se det fula, skadade, trasiga....

 Min hemlighet!

Jag drar mig för att gå ut bland folk, den första tiden gick jag inte ens till mataffären, den gränsen har jag spräckt, inser att jag inte mår bättre mentalt av att isolera mig helt...


Har varit på Öland med pojkvännen, hos hans familj, där blir inte ögat lika påtagligt...

Där är jag inte Malin "med ögat" på samma sätt som jag känner mig i denna stan, den där jävla Malin som jag hatar att vara...

Jag är mer än så, jag är inte ett öga och ögat ska inte få styra mitt liv längre, det fick det göra i alltför många år...

20 år, som satt rätt djupa sår i själen som skadat självbilden så till den grad att mina ben idag är sönderskurna...

 Men det pratar vi inte om!

Inte i min familj!

 Och jag hatar att ha detta fel i min familj, allt blir så fel...

Idag har min syster varit på mig om att jag är så negativ och att det inte syns o.s.v....  Mamma var nyss här och sa till mig att jag inte skulle vara ledsen och att det inte är så farligt...

Ne, det är inge farligt, inget kommer hända! Allt har redan hänt, det värsta har inträffat och detta är bara ett efterskalv...  Men ett efterskalv kan skaka värre än ett primärt skalv, just på grund av de skador och känslor det redan rört upp...

Och vem har rätt att ifrågasätta att jag är ledsen?

Det är ju inte du som är drabbad, ditt liv fortgår som om inget har hänt, det är inte dig folk har vänt sig på stan efter för att titta två gånger...

Det är mig! Det är jag!!!


Jag är duktig, jag sysselsätter mig och försöker vara positiv, men jag måste få ha dåliga dagar när jag väntar på att livet ska ta fart igen...

Och jag vågar ibland gå ut bland folk, dold bakom min lugg, men det är känslan, känslan att veta vad jag döljer bakom luggen, osäkerheten av hur luggen ligger och hur människor skulle reagera om de råkade få se det som döljs inunder den....

Och jag väntar, väntar på att livet ska rulla igen, på det sätt jag vill...

Så att jag kan slappna av bland folk, njuta av livet och bara vara...


Och...

Jag måste få sörja det jag förlorat ibland...

Jag måste få vara frustrerad och gråta och tycka att det är orättvist!

För det är så, det är orättvist och jag sörjer allt detta öga fått ta ifrån mig och mitt liv...

Jag måste få det, annars kvävs jag!

Jag måste få hata... Måste få drömma om ett annat liv... Måste få fantisera om en framtid som kommer... Måste få motivera mig till nya projekt även om jag just nu inte har lust att ta tag i den eftersom jag vet att avbrottet redan har ett datum i almenackan..

När vet jag dock inte än...

Och det kanske är dumt! Det är dumt att skjuta upp livet...

Men jag klarar faktiskt inte att leva på detta sätt varje dag med ett leende på läpparna...

Och idag är en sådan dag, en sådan dag när jag bara vill skrika och gråta och hata den där jävla virusinfektionen som fick förstöra mitt öga och mina möjligheter att leva som jag önskade, som fått sätta krokben under hela min barndom och som gjort att jag fått pausa mitt liv, gång på gång på gång på gång... som fått mig att våga hoppas igen och igen och sedan slitit hoppet ur händerna för att låta mig börja våga och satsa och såsmåningom våga hoppas igen.... Som fått mig att ifrågasätta mig själv så otroligt många gånger...

Så säg inte åt mig att jag inte ska få vara ledsen!

Jag är ledsen idag....

Men jag kanske inte är ledsen imorgon....

Imorgon kanske jag orkar hoppas lite igen... Se över kanten, en framtid och en fortsättning när jag får ta tag i det jag vill och önskar ägna min energi åt i livet istället...

Varför ska jag inte få vara ledsen?

Du hade varit ledsen om det hänt dig!!!!

Ingen ska behöva ifrågasätta sorg efter förlust!

Varför ifrågasätts min sorg efter min förlust?

Av Malin - 24 juli 2009 09:05

Detta är en låt som jag älskar och har alltid gjort sen jag hörde den första gången. Just nu beskriver den bra vad jag känner... För allt som händer nu, allt som hänt, jag måste ta mig samman.. Leva! Vara här, även om livet på sätt o vis står stilla i väntan på att bli frisk...

Av Malin - 1 juli 2009 12:42

Kass på att uppdatera här... trivs bra på min andra blogg med...

www.emlinn.blogg.se för den som är intresserad!

Presentation

Omröstning

Känner du mig?
 Jajemen!!
 Nej!
 Jag vet vem du är, men vi har aldrig pratat.
 Vi är bekanta,,,

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Det är bra... nästan jämt...  med Blogkeen
Följ Det är bra... nästan jämt...  med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se